Det är nästan lite OS-känsla när vi träffar Sofia Mattsson på ett hotell i centrala Helsingborg. EM i handboll är i stan och lobbyn är full av spelare, journalister och tränare. Det märks att Sofia Mattsson känner sig hemma i idrottsmiljön.
Hon avfyrar ett stort leende när hon får ta emot Norrbottens-Kurirens pris som årets idrottare 2016.
– Tredje gången gillt, skrattar hon och menar att den här gången känns priset extra skönt att få.
– Med tanke på hur säsongen har sett ut kan det här nog vara den bästa. Det är klart att det är jättekul. Norrbotten har ju en bredd med många toppidrottare och det är alltid tuffa konkurrenter man ställs mot.
Trots att Sofia Mattsson kammade hem sitt femte EM-guld 2016 är det en annan medalj som hon rankar högre - OS-bronset från Rio.
– Klart man blir jätteglad när man lyckas vinna EM, men det var ju den här medaljen jag saknade. OS-medalj har varit ett långsiktigt mål både för mig själv och för laget, eftersom vi inte haft någon medalj på tjejsidan innan. Jenny (Fransson) knep ju den första (brons) bara dagen innan mig och blev historisk.
Det var egentligen aldrig något snack om vart priset som årets idrottare skulle gå. Sofia Mattsson vann i ganska stor stil.
Kanske var det framförallt vägen fram till det där efterlängtade bronset som spelade in. För en månad innan OS skadade Sofia Mattsson sitt knä svårt på träning och OS-starten för ett av Sveriges allra största medaljhopp i Rio var plötsligt i stor fara.
– Tanken var att kunna följa sin planering, få lugn och ro, och att träna på utan stress. Det blev helt tvärtom.
– Allt som inte fick hända hände i stort sett. Jag fick diskbråck i början av säsongen och redan det var en stor stress. När jag sedan precis kommit tillbaka gick mitt ledband sönder, och delvis av, i knät en månad innan OS. Då var man färdig att krypa ner under täcket och bara dra det över sig.
Men hon gav inte upp. Tillsammans med SOK:s läkare och sjukgymnaster inleddes en hård kamp mot klockan.
– Det fanns ingen tid att gräma sig. En sådan här skada behövde tid och det var bara att hoppas på det bästa för varje dag som gick.
När det väl var dags för den första matchen i OS var det en orolig brottartjej som gick in på mattan.
– Jag visste inte alls hur det skulle gå. Kommer jag stå som segrare eller får någon bära mig av mattan?
Men hon vann sin första match överlägset och hamnade till sist i bronsmatch mot kinesiskan Zhong Xuechun. Efter blott 29 sekunder var både fallsegern och medaljen ett faktum
– Det var verkligen mycket som stod på spel, medalj eller åka hem tomhänt. Jag minns att jag tänkte ”nu släpper jag aldrig”, när jag fick ner henne på mattan.
Ett luciatåg kommer plötsligt in i lobbyn och avbryter intervjun. Vi kommer in på julen. Den firar Sofia Mattsson hos familjen i Gällivare - och som vanligt väntar en spektakulär klättring.
– Bilen går alltid till Dundrets fot på julaftons morgon. Det är lite tradition. Så tar man sig upp till fots till toppen och ner. Oftast är det jag, min sambo och mina systrar. Sen tränar man något pass efter det och sitter nöjd med risgrynsgröt efteråt, säger hon och ler.
Faktum är att samtliga fyra svenska dambrottare som var med i OS har bott i Gällivare och hembyn har en speciellt plats i Sofias hjärta.
– Vi tränade alla väldigt hårt och fick bra stöttning från klubben. Grunden man lärde sig då står man fortfarande på idag.