– Jag åkte puckelpist för att jag är Kirunabo och Kiruna-bor är coola precis som att puckelpist är cool skidåkning. Jag har aldrig älskat att tävla dock har mitt mål alltid varit att bli bäst och enklaste sättet att mäta om jag var på rätt väg var genom tävlingar, säger Björnlund som numera är tränare för puckelpiståkarna.
Björnlund har själv deltagit vid två OS. Det första var Turin-OS där Björnlund överraskade alla inklusive sig själv då han blev femma. När det sedan var dags för OS i Vancouver var förväntningarna höga på Björnlund, men då gick det inte lika bra.
– Jag var väl inte besviken med min åttonde plats det var bara det att jag kände att jag hade mer i mig. När jag kollade på åket i efterhand inser jag att jag kunde satsat hårdare. Jag skulle ha öst från toppen till botten av backen istället, säger Björnlund.
Björnlund började sin puckelpist-karriär i Luossabacken i Kiruna precis som många andra i Sverige-eliten har gjort. Det gemensamma för Lise Benberg, Jörgen "Lillen" Pääjärvi, Jesper Rönnbäck med flera är just att alla fostrats på det gamla gruvberget i Kiruna. I dag finns förutom Björnlund också en till Kirunabo i Per Spett som är det största hoppet i puckelpist under OS.
– Vi har alltid haft en bra pist i Kiruna samtidigt som det har funnits gott om bra förebilder. Det har helt enkelt varit fostrande att spendera tid i "backen", förklarar Björnlund.
När Björnlund själv kom fram som en stor talang tränades han av Jenny Eidolf och senare utav Jean-Paul "JP" Richard som är den som kanske format honom mest som ledare. Kanadensaren anställdes som tränare för landslaget när Björnlund och övriga åkare förberedde sig för Vancouver-OS 2010.
– Det är klart att jag har snappat upp lite av "JP". Han kom med en nordamerikansk stil som är lite tuffare coachstil än vad vi svenskar var vana vid. Vissa delar har jag anammat, men det funkar inte på alla. Per Spett får sköta sig själv då han är en åkare som jag känner otroligt bra och jag litar på att han gör vad som är bäst för honom själv. "JP" hade mera en stil där han sa att ditt jobb som åkare var att göra det han sa åt dig att du skulle göra.
Puckelpist togs in i OS-programmet till Albertville-OS 1992. Ännu sex OS senare står fortfarande Sverige utan medalj i grenen och det trots att Sverige många gånger haft åkare som definitivt räknats som förhandsfavoriter till prispallen. Bästa placeringen så här långt är Björnlunds sjätte plats i Turin 2006.
OS-backen som ligger i Rosa Khutor i Sotji förväntas vara något utöver det vanliga och Björnlund tror att den medaljlösa sviten avslutas.
– Jag ser finaldagen framför mig som en dag med kanonväder och en eller varför inte två medaljer. Jag skulle älska att se Per Spett kliva upp på pallen, drömmer Björnlund.
Puckelpist har länge ansetts vara OS-familjens tonåring. Grenen har alltid omgärdats av myter, unika utövare och hård musik. Björnlund var själv ett praktexempel på sportens unika utövare och hans åkning beskrevs som rå och otyglad och han klädde sig ofta och gärna i sin egenhändigt konstruerade punkväst och sin lediga tid spenderade han helst tillsammans med övriga bandmedlemmar i punkbandet "Kuken".
– Att det blev punk är inte så konstigt då puckelpist är en ganska punkig sport, men bandet finns inte mer. Jag har väl blivit äldre och mera mogen i dag väljer jag att jaga ripa eller fiska när jag kopplar av hemma i Åre, skrattar Björnlund.