Det smattrar i käpparna högre upp i backen. Plötsligt skymtar en blå hjälm ovanför höjden och sekunden senare susar den gula landslagsvästen förbi.
Några skidåkare från södra Sverige har stannat till mitt i backen bredvid Kurirens team och någon utbrister: "Kolla vad snabbt det går för henne".
Men även om skidorna går snabbt, har karriären inte gått i raketfart.
Säsongen 2013/2014 blev Ylva Stålnackes stora genombrott där hon inte bara fick göra debut i världscupen, utan även blev totalsegrare i storslalom i Europacupen.
Från ingenstans till toppen på en säsong. Det skulle en utomstående kunna tro i alla fall.
Sanningen är att hon har kämpat i bakvattnet sedan hon som treåring lärde sig att stå på ett par slalomskidor – fast besluten att bli bäst.
– Klart det har varit tufft. Jag var ju inte med i något lag utan har fått söka mina egna vägar och då tog det lite längre tid.
– Utan min mamma och pappa hade det aldrig gått, de har stöttat mig jättemycket under den tiden, säger hon.
Uppväxt vid Kirunas vita vidder var det självklart för henne att söka till skidgymnasiet i Gällivare. Men där fick hon nej tack. Istället gick flyttlasset till Tärnaby 2008, bara 15 år gammal.
– Jag ville satsa på skidåkningen, men kom inte in någon annanstans. Att jag fick gå där betydde jättemycket för mig. Det var där som allting hände.
– Jag fick åka mycket mer skidor än vad jag gjort förut, i avancerade backar. Jag hade folk att träna med som var bättre än mig och riktigt bra tränare.
För en svensk slalomåkare är orten klassisk mark. I skidbackarna har legendarer som Anja Pärsson och Ingemar Stenmark fostrats.
Men utöver skidåkningen finns inte så mycket mer i fjällbyn som har drygt 500 invånare. Det passar Ylva Stålnacke perfekt.
– Ja, jag gillar att vara ute och vara i skogen. Det är lite av mitt intresse, säger hon.
Vad gör du när du är i skogen?
– Ja, vad gör jag? Jag är mest bara (skratt). Nej, men jag gillar att vara ute och rida och att jaga. Eller jag gillar ju när djuren lever så det blir mer att spana än att jaga.
En naturupplevelse som däremot inte var lika angenäm var hennes deltagande i Fjällräven Classic. En elva mils fjällvandring mellan Nikkaluokta och Abisko.
– Usch, nej. Det var fruktansvärt. Det började med en kul grej, men det var absolut ingen kul grej efteråt, säger hon och skrattar.
– Det var Pappa som sa att han skulle göra det och då sa jag att jag ville följa med, på skämt då. Men sedan så gjorde vi det. Det var verkligen fruktansvärt, vi gick ju i 22 timmar.
Ett liv som skidåkare innebär, förutom en massa träningstillfällen i skidbacken, också många resor – både inför och under en säsong. Någonting som gör att möjligheten till fritidsaktiviteter blir begränsad.
Ylva Stålnacke förklarar att hon försöker att kombinera sina två stora intressen så ofta hon kan.
– Helst skulle jag vilja ha egna djur, men jag har inte tid med det. Jag brukar hjälpa till att gå promenader med hundar eller rida ute med hästarna.
Vad är det med djuren som du gillar?
– De är härliga att gosa med och det är en skön känsla när man känner att djuret gillar det.
Är det något speciellt djur som du skulle vilja ha?
– Hund och häst kanske, men jag gillar alla djur. Kor, får, grisar, ja – allt.
– Jag har faktiskt alltid velat bli bonde. Fast jag gillar mer att umgås med djuren (skratt). Ska man bli mjölkbonde måste man ju ha typ 200 kor och då blir det inte så mycket tid till gosande (skratt).
– Men mitt mål är att när jag är klar med skidåkningen ska jag skaffa en massa djur och ha som sällskap.
Dit är det däremot många år kvar. Ylva Stålnacke är bara 22 år och är fast besluten att titulera sig som världens bästa slalomåkare innan hon lägger skidorna på hyllan.
– Man lägger ner så sjukt mycket tid, pengar och allting. Att vinna en totalcup vore det fetaste, men jag tränar för att bli bäst i världen. Det är därför jag håller på med det här.
– Dit är det en lång väg kvar, men jag har fått kämpa hela vägen och det gick ju. Nu har jag också de bästa förutsättningar man kan få och försöker bara att ta till vara på det. Sedan får vi se hur långt jag når.