Det finns inga gränser för Porjus alpina skidstotlhet Ellen Uusitalo. Efter att ha drabbats av en bentumör vid sju års ålder så tvingades hon till en amputation av högerbenet. Det hindrade dock inte henne från att påbörja en internationell tävlingskarriär som alpin skidåkare. Efter flera framgångar i sina första tävlingar, så ser hon gärna att ett olympiskt spel ska kunna bli verklighet om drygt ett år.
– Jag hoppas såklart på OS. Det hade varit en riktig upplevelse och betytt jättemycket. Då känner man ju verkligen att man kan klara något riktigt stort, men eftersom jag är helt ny i detta så får vi se om det går, förklarar hon.
Fram till september förra året så utövade hon sin idrott endast för nöjets skull, men därefter skapade ett samtal en betydligt mer seriös satsning.
– Jag körde mest på skoj först, men sedan blev jag kontaktad av den alpina landslagskommitén om att börja tävla och träna på riktigt. De såg att jag hade potential och tänkte att jag kunde ha om mål att ta mig till OS. Då tänkte jag, varför inte. Om man är bra på någonting och tycker att det är kul så är det ju bara att köra. Jag klarar säkert detta, säger hon.
Efter det samtalet började Ellen att ge sig ut på skidäventyr utomlands och kan redan nu glädja sig åt flera fina placeringar. Under de senaste tävlingarna i österrikiska Rinn blev det en 9:e respektive 6:e plats, men med tanke på klassningen som en paraidrott alltid innebär så gick det betydligt bättre än så.
– Vi är alltid ihopslagna med de som kör på två ben, men som kanske saknar en arm. Så om man bara tittar på de som kör med ett ben precis som jag så var jag 2:a i den första tävlingen och vann den andra. Det kändes såklart jättebra och det var en riktigt lyckad tävlingshelg för mig, berättar Ellen.
Att som skidåkare sakna ett ben har aldrig varit ett hinder för Ellen. I början av sitt idrottande åkte hon med en protes, men när ett annat mer frigörande alternativ dök upp så försvann den lika snabbt som hennes framfart i backen.
– Jag träffade några som försökte träna människor med någon form av funktionsnedsättning och få de att kunna åka på bästa möjliga sätt. Martin Josefsson ville då att jag skulle testa att köra utan protes och då kände jag direkt att det funkade mycket bättre. Det är en helt annan frihet att åka på ett ben. En protes går ju inte att styra, utan är helt stel och mest i vägen. Utan den har jag mycket bättre svängar och rörelser, förklarar alpintalangen.
Att bara kunna klara av att åka nerför för en skidbacke på ett ben är ju en bedrift i sig och nu när Ellen äntligen har lyckats kombinera det med en tävlingssatsning så känner hon sig väldigt lycklig.
– När jag var liten och lekte med mina syskon så vill jag ju också gärna åka, men kunde inte riktigt. Det var innan jag hade lärt mig att åka med en protes. Så nu när jag äntligen får vara ute i backen med friskheten i luften och känna farten, så känns det jättebra.
Vad är det absolut bästa med skidåkningen ?
– Det är att nu få träffa alla nya människor på tävlingarna. Det är ju människor som har liknande handikapp som jag själv och då känner jag verkligen att jag inte är den enda. Det känns därför jättebra att kunna lära sig av varandra och om hur alla känner. Gemenskapen är verkligen det bästa.
Vad krävs för att du ska ta dig till OS ?
– Det krävs en hel del träning och lära sig mer om teknik och stil. Jag har ju dessutom börjat studera på universitetet i Umeå och det kommer ju också ta en del tid. Det krockar ju tyvärr lite och här finns inte riktigt samma träningsmöjligheter. Men vill man verkligen så kan man ju få det att funka.
Det finns många i Ellens tillvaro som har betytt väldigt mycket för att den här satsningen ska kunna bli verklighet och hon är väldigt tacksam för all hjälp som hon har fått.
– Min familj, mina nära vänner. Jag har haft jättemånga som stöttat mig och som har hjälpt mig. Även människor inom idrotten, den alpina kommitén och alla alpina åkare som jag fått chansen att träna med på Dundret.
I början av februari väntar nya utmaningar för Ellen och hon lär åka från det ena hörnet av jordklotet till det andra. Allt för att få uppleva sin största passion i livet.
– I början av februari är det två tävlingar som jag siktar på. Först är det en i USA och sedan är det en i Sydkorea. Min drivkraft är framförallt att det är så otroligt kul att känna att jag kan göra någonting som jag alltid drömt om ,säger hon.