I förra veckan gick Luleåstjärnan ut med beskedet att hon slutar efter finalserien mot Linköping som börjar på onsdagskvällen.

Efter nio säsonger i högsta serien, ett VM och OS-spel förra säsongen väljer Rebecca Stenberg – som i år tackat nej till landslagsspel – att flytta till pojkvännen i Örnsköldsvik och satsa på sin civila karriär som hälsovägledare.

Hon blir ännu en i raden av spelare på damsidan som väljer att sluta fast hon egentligen har sina bästa år framför sig. Ett faktum som märkts på reaktionerna till henne efter beskedet.

Artikelbild

| Rebecca Stenberg.

– Många lyfter den aspekten, att många väljer att sluta så unga för att vi inte kan leva på det här. Det är ju sant och det är tråkigt. Men jag har fått mycket positivt och kärlek också, säger hon.

Karriären har varit guldkantad meritmässigt – men inte på bankkontot.

Hur har du fått det att gå ihop tills nu?

– Jag har haft stöttande föräldrar under hela min karriär. Utan dem hade jag inte kunnat spela så länge på elitnivå. Sedan har jag haft jättebra jobb och arbetsgivare där jag har fått välja mina arbetstider ganska mycket, säger Stenberg som snittat över en poäng per match, 277 poäng (118 mål+159 assist) på 263 grundseriematcher, under sin karriär.

Den här säsongen har Stenberg jobbat uppskattningsvis 40 procent. Luleå har kommit längst av SDHL-lagen och ersätter spelarna för förlorad arbetsinkomst när laget tränar på dagtid.

– Det är ett tillskott som är välbehövligt, men absolut inget man kan leva på. Mer ett tillskott än lön, säger hon.

Hon tycker utvecklingen gått framåt under sina år, men mest statusmässigt.

–  Det har blivit bättre, men det är ju nästan ingen i Sverige som individuellt kan leva på hockeyn och få ut en bra lön utan externa sponsorer. De allra flesta måste jobba eller plugga vid sidan om. Sedan har det utvecklats, jag kan ju bara tala för Luleå och Djurgården där jag har spelat, att vi får utrustning, att vi har bättre träningstider och blir högre prioriterade. Det kan ju tyckas självklart, men det har inte varit så.

– Jämställdheten har förbättrats, men inte det ekonomiska. Det känns som att när man klagar så är vi inte tacksamma för den biten, men det är vi ju. Men man vill att det ska bli bättre, säger hon.

Hon hoppas att ishockeyn ska kunna gå samma väg som fotbollen.

– Man ser ju exempelvis att inom damfotbollen har de kommit till att de kan leva på det, de har hyfsade löner. Man får hoppas att det kommer dit en dag och att det inte tar alltför länge.

Stenbergs Luleå jagar sitt tredje SM-guld på fyra år. Själv vann hon också med Djurgården 2017. Hennes lag har varit stor favorit hela säsongen, vann grundserien med 14 poängs marginal och har sex raka segermatcher i slutspelet.

– Det är klart att man känner press utifrån, men vi gillar det också. Vi har en väldigt bra och tajt grupp. Vi vet vad vi kan och vilken nivå vi måste hålla för att slå Linköping.

Med matchordningen, där högst rankade lag bara spelar hemma en gång de tre första matcherna, kan onsdagens första final bli hennes avsked till hemmapubliken.

Vemodigt?

– Så kan det absolut bli, det gäller bara att försöka njuta maximalt. Det har jag försökt göra under hela slutspelet. Men det är inte så mycket att tänka på, bara gå ut och köra och spela sin bästa hockey, säger Stenberg.