Varför ljög regeringen om karensdagen?

11 mars meddelade januaripartierna att de tillfälligt slopar karensdagen. I fredags meddelade regeringen att det inte var sant.

Statsminister Stefan Löfven håller sagostund.

Statsminister Stefan Löfven håller sagostund.

Foto: Stina Stjernkvist / TT

Ledare2020-04-06 14:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

I början av mars var det stor pressträff med januaripartiernas ekonomiskpolitiska talespersoner. Dådkraft och politiskt hjältemod hade infunnit sig. För att bekämpa smittspridningen hade man beslutat att omedelbart avskaffa karensdagen samt att staten, inte företagen, skulle bära kostnaden. Ett bra beslut, inte minst för att det var enkelt. Karensdagen avskaffas. Inget krångel.

I fredags sände regeringen ut ett pressmeddelande i all sin tysta enkelhet. Nu hade det blivit desto krångligare. Karensdagen har nämligen inte slopats. Att göra det skulle rimligen innebära att den som varit hemma sjuk i stället för ett karensavdrag på sjuklönen utan i stället får just sin sjuklön. Med tanke på att inget annat sades än att karensdagen slopas är detta givetvis vad alla förväntade sig. Så var det dock inte.

I själva verket får den som varit hemma en ersättning om 700 kronor för den första dagen. För väldigt många är det väsentligt under vad en slopad karensdag skulle innebära.

2018 var genomsnittslönen i Sverige 34 600 kronor enligt Statistiska Centralbyrån. Det är en lön med ett betryggande avstånd till statlig inkomstskatt trots att denna tas ut på en närmast unikt låg nivå. Genomsnittslönen är således inte på något vid en rikemanslön.

I mars i år var det 22 arbetsdagar enligt gängse beräkningsmodell. En person med genomsnittslön skulle alltså ha förlorat  drygt 1 572 kronor på att stanna hemma med en karensdag. 80 procent av detta är drygt 1 258 kronor. Det vill säga 558 kronor mer än vad regeringen nu skjuter till. Omvänt innebär regeringens slopade karensdag för någon med en genomsnittslön en ersättningsnivå på 44,5 procent.

Det är sant och väl att det är mer än ingenting och att kriser fordrar alla att göra uppoffringar. Men en kris gör inte att regeringen får ljuga hur som helst. Att man ändå gör det undergräver förtroendet för regeringen, stödpartierna, åtgärder för att begränsa smittspridningen och de ekonomiska följderna. Hur kan man få för sig att det skulle vara en acceptabel idé? Om de hade ändrat sig i efterhand hade de kunnat tala om det, så har inte skett. Det får därför antas att det här är vad januaripartierna kom överens om och därför kände till redan när de stod på pressträffen.