Sedan en lagändring 2010 har socialtjänsten i uppgift att vid grova brott med misstänkta gärningsmän under 15 år begära att polisen gör en så kallad bevistalan. Då ska polisen utreda brottet och en domstol bestämma om barnet har begått brottet eller inte. Barnet går utan straff men utredningen ska hjälpa socialtjänsten i dess arbete. Detta sker dock sällan.

Sedan 2010 har bevistalan använts tre gånger och resultaten från utredningarna har varit osäkra. Nu vill alla riksdagspartier förutom S och MP att möjligheten att påkalla bevistalan flyttas från socialtjänst till åklagare. Som det ser ut kommer regeringen att tillsätta en utredning i frågan.

Grundproblemet är att Sverige har ett föråldrat system som tenderar att se barn som oskyldiga oavsett vad de gör. Rättsprocesser för dem som inte fyllt 15 år men ändå begått grova sexualbrott eller mördat är bristfälliga. Efter att ungdomar blir straffmyndiga har de ändå straffrabatt fram tills de fyller 18 år. Med gängbildningarna som uppstått på senare år förskjuts den grova brottsligheten ner i åldrarna.

Man bör ta bort straffrabatterna för personer som fyllt 18 till att börja med, vilket också har utretts. Har man fyllt 18 år så ska man också behandlas som vuxen. Man bör också se över straffrabatterna för 16–17-åringar eftersom det ofta är då den kriminella livsstilen påbörjas. I framförallt Stockholm men också på andra håll i landet har det till exempel skett en stor ökning av rån mot barn vilka oftast begås av gäng bestående av personer som är i 16–17-årsåldern. Det förekommer även grova vapenbrott i samma åldersgrupp.

När ungdomars brottslighet blir grövre måste samhället sätta tydliga gränser. Brottsligheten börjar allt tidigare och rättssystemet behöver följa därefter. De lagar och regler som finns kring ungdomsbrottsligheten behöver stärkas och socialtjänstens skyldigheter i arbetet med unga som begår brott behöver förtydligas.

Barn kan också begå grova brott. För såväl de anklagade som för offren är det viktigt att brott där barn ingår utreds och oftare bedöms av domstol. Bevistalan behöver användas i den utsträckning som den är tänkt att göra. Att de utredningar som gjorts har haft brister beror troligtvis på svårighet för socialtjänst, polis och övriga rättsväsendet att samarbeta i den här typen av känsliga frågor.

Till syvende och sist är nog det absolut största problemet att polisen knappt har några resurser för att utreda något över huvud taget. Oavsett brottets grovlek eller förövarnas ålder kastas alldeles för många utredningar i papperskorgen. För att stävja ungdomsbrottsligheten finns det alltså mycket som behövs göras.