För många företag som bedriver vård är 1 juli 2019 ett datum att bäva inför. Detta sedan Skatteverket, efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen, ändrat sin tolkning av lagen och från och med detta datum belägger bemanningsföretag som hyr ut vårdpersonal med momsplikt.
Huvudregeln för vårdverksamhet är att den ska vara momsbefriad. Den nya tolkningen innebär att uthyrning av vårdpersonal inte klassas som att bedriva sjukvård, utan bara som tillhandahållande av personal. Det är i stället vårdcentralen eller sjukhuset som anses bedriva vård, inte uthyraren.
Att momsbelägga personaluthyrning är inte nödvändigtvis fel i sig. Problemet med den nya tolkningen ligger i vilka effekter den får för vårdgivarna och i förlängningen för patienterna. Den offentliga vården har rätt till särskild ersättning för moms, vilket privata vårdgivare saknar. Momsbeläggningen drabbar därför framförallt privata vårdgivare, som måste betala 25 procent mer för inhyrd personal.
Inhyrd personal handlar heller inte enbart om bemanningsföretag, utan också om enmansföretagare. En läkare som föredrar att arbeta via eget bolag i stället för att vara anställd hos vårdgivaren måste därför också ta ut moms. Just sådana enmansföretagare är livsviktiga för många privata kliniker.
I konkurrens med den offentliga vården kan den nya momsen bli en tung belastning för exempelvis privata vårdcentraler, vilka 2017 utgjorde drygt 40 procent av landets totala antal. Flera vårdföretagare varnar dessutom för att detta särskilt kommer att drabba landsbygden, där det är betydligt svårare att rekrytera fast personal med särskild kompetens.
Den sammanlagda effekten av domstolens beslut och Skatteverkets tolkning kan ironiskt nog bli att hyrpersonal koncentreras till offentliga vårdgivare, vilka ju kompenseras för momsen. De privata vårdgivarna tvingas däremot att antingen dra ned på verksamheten eller betala vad den dyrare inhyrda personalen kostar.
Vård i offentlig och privat regi finansieras båda av landstingen, men den nya tolkningen av momsreglerna gör att utfallet blir grovt obalanserat. Den offentliga vården kan i teorin ge mer inhyrd vård för pengarna, just för att de kompenseras för momsen, medan den privata tvingas betala 25 procent mer för samma sak.
Den snedvridna konkurrensen riskerar att bli förödande för många privata vårdgivare, vilket i sin tur ökar trycket på den redan problemtyngda offentliga vården. I slutändan står patienterna där med färre vårdalternativ.