Beskedet att Nyamko Sabuni vill återvända till politiken och kandiderar till partiledarposten i Liberalerna är oerhört glädjande. I rollen som integrations- och jämställdhetsminister i alliansregeringen (2006–2013) var Sabuni, som det heter, kontroversiell. Vilket i hennes fall innebar att hon med mod och integritet vågade vända på stenar som ingen ville titta under.
.
Hon argumenterade för språktestest för medborgarskap, ville begränsa invandrarkvinnors rätt att ta ut föräldrapenning, kom med förslag på förbud mot religiösa friskolor samt förklarade att det borde bli lättare att utvisa kriminella.
Ingetdera uppskattades. Varningsropen om hedersförtryck, kvinnlig omskärelse och våldsbejakande islamism i betongförorterna tolkades av den rödgröna oppositionen som ”islamofobi” och ett sätt att spela på främlingsfientlighet för att vinna röster.
Massoud Kamali, tidigare Mona Sahlins särskilde integrationsexpert, påstod att Sabuni ”fått sin ministerpost tack vare demonisering av personer med utländsk bakgrund”.
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 blev dåvarande Folkpartiet genast mån om att skaffa sig en mjukare profil för att undvika rasistanklagelser.
Nyamko Sabuni har berättat att hon började känna sig motarbetad inom alliansregeringen, framförallt av Centerpartiet och Maud Olofsson (ett öde som tyvärr också drabbade Mauricio Rojas). När hon plötsligt avgick berodde det på att hon ”inte längre fick arbeta med integrationsfrågorna”.
Sabuni intog med dåtidens mått mätt en ”hård” linje mot invandrare. Men vad det egentligen handlade om var att hon tog dem och deras problem på allvar.
Om man hade lyssnat på Sabuni – som tidigt vågade uttrycka ståndpunkter som anses okontroversiella i dag – hade Sverige kanske undvikit det totala misslyckandet med utanförskap, segregering och misstro mot samhället som följt den kravlösa integrationspolitiken.
Hennes öde vittnar om riskerna med att reducera debatten till en kamp för eller emot flyktingar eller för eller emot Sverigedemokraterna.
Låt oss hoppas att Nyamko Sabunis comeback är ett tecken på att Sverige är redo att frigöra integrationsdebatten från inlåsta positioner och öppna för nytänkande.