Skolan är drabbad av en kraftig besparingsvåg. Det kan leda till mycket allvarliga konsekvenser. Det brådskar nu med andra ord att helt flytta skolans finansiering från kommunerna till staten.
Rapporterna om kommuner som gör nedskärningar på skolan duggar tätt. Enligt en enkät som Lärarnas Riksförbund gjort bland sina kommunföreningar, genomförs nedskärningar i sju av tio kommuner. Och en genomgång från Tankesmedjan Balans visar att 260 av Sveriges 290 kommuner lade sparkrav på sina välfärdsverksamheter under 2018.
De stigande kostnaderna som inte kompenseras av huvudmännen kan helt enkelt innebära att enskilda rektorer måste minska sin budget med flera miljoner på ett enda år. Detta riskerar leda till kännbara konsekvenser för både elever och lärare som redan nu arbetar i en mycket pressad miljö.
Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. De elever som har det tufft kommer att få det ännu tuffare. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på 80.000 lärare. Istället för att skrämma iväg fler måste samtliga huvudmän göra precis tvärtom och ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
När ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Luleå, Emma Engelmark, i chatten NSD den 24/3-2019 om skolnedläggningar, uttrycker att ”målet är att skolan i Luleå skall vara den bästa i Sverige” och samtidigt klubbas det igenom besparingar i skolan 106 miljoner på tre år, inser alla att det inte finns någon rimlighet i uttalandet om målsättningens genomförande.
Luleås satsning på skolan är i nuläget inte speciellt smickrande då de enligt Lärarnas Riksförbunds undersökning, ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar”, intar plats 231 av 290 kommuner när man bland annat jämför undervisningskostnader (177/290) och lärarlöner (240/290).
Besparingarna innebär också att det finns en uppenbar risk att skolorna blir dubbelt bestraffade eftersom kommunen kan gå miste om bidraget för ökad likvärdighet i skolan. Bidraget som är på några miljoner kan försvinna eftersom regelverket förutsätter att kommunen samtidigt inte minskar sina kostnader för undervisning och elevhälsa.
Det är svårt att förstå varför så många kommuner väljer att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Integrationen av de många nyanlända kommer också att ställa stora krav på vårt utbildningssystem under lång tid framöver. Vi behöver satsa, inte spara! Om inte de ekonomiska förutsättningarna ges till skolan i Luleå kommer vi med stor sannolikhet se ökad lärarflykt och försämrade skolresultat som följd.
Lärarna behöver konkurrenskraftiga löner och en arbetsmiljö där det råder balans mellankrav och resurser. Det handlar bland annat om gruppstorlekar, renodling av läraruppdraget, tillräckligt med tid för för- och efterarbete och en satsning på elevhälsan.
Vi stödjer och står bakom alla de skolprotester och initiativ från enskilda lärare som nyliten anordnades runtom i landet.. Vi stödjer helhjärtat dessa gräsrotsaktioner mot besparingarna på skolan. Detta är just vad vårt fackliga arbete går ut på. Att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar samt värna tiden till elevernas undervisning. Vi måste berätta om riskerna med besparingsförslagen och påverka så att dessa dras tillbaka.
Kommunernas agerande är en illustration av varför de inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Elevernas livschanser får inte vara beroende av kommuners eller skolors olika ekonomiska förutsättningar. Ett system med ett riktat statligt bidrag till skolan, ett så kallat sektorsbidrag behöver snabbutredas och införas. Endast staten kan garantera att resurserna räcker till alla elever, oberoende av vilken skola de går i.