Vi vet också att problemet till betydande del beror på brister i de ansvariga myndigheternas agerande. Nu visar en granskning från Riksrevisionen mer i detalj hur situationen faktiskt ser ut, och vad Migrationsverket och Polisen behöver göra långt mycket bättre.
I de bästa av världar skulle inga åtgärder för återvändande behövas. Möjligheten att ens få uppehållstillstånd bygger på att vi har begränsade resurser till bland annat välfärd. Vi måste dessvärre säga nej till de människor som inte har skyddsskäl, och de ska då helst självmant lämna landet. Så gör också många i dag – 39 procent av Riksrevisionens studerade fall mellan 2013 och 2018 lämnade Sverige utan protester. Men det betyder också att en överväldigande majoritet kräver mer ingripande åtgärder från myndigheterna.
Än mer nedslående blir det när Riksrevisionens siffror visar att inte ens hälften av de återvändandeärenden som överlämnas till Polisen leder till att personen i fråga lämnar landet. En betydligt större del av ärendena preskriberades eller löpte ut, eller ledde till att personen ändå fick uppehållstillstånd. Det innebär alltså att tusentals personer som egentligen skulle ha lämnat Sverige lever kvar i skuggsamhället, vilket inte är en god tillvaro för någon. Och att de samlade kostnaderna för återvändandeverksamheten har ökat med 40 procent 2016-2018 har alltså inte lett till att fler faktiskt lämnar.
Orsakerna till problemen är många. Inte minst den sedvanligt bristande kommunikationen mellan ansvariga myndigheter och oregelbunden uppföljning. Men därtill finns problemet att flera länder vägrar ta emot återvändande medborgare – i synnerhet nu under coronapandemin, men också i vanliga fall.
Samma problem uppstår inte sällan när utländska medborgare begått brott i Sverige och döms till utvisning, men som hindras av att hemlandet vägrar ta emot dem. Här borde Sverige i regel ha en hårdare linje. Det går till exempel att dra in ett eventuellt bistånd om inte landet i fråga tar emot sina medborgare – något som borde vara en självklarhet.
Desto svårare, men också viktigare, att göra något åt är de signaler som genom hela asylprocessen säger att ett nej aldrig är absolut. Detta uppmärksammas av både Riksrevisionen och nyligen även av Delegationen för migrationsstudier. Det går nästan alltid att överklaga ett beslut, byta spår och söka arbetstillstånd eller få en ny möjlighet att stanna för att studera genom gymnasieamnestin.
Allt detta skapar en tro hos människor att det alltid finns en ny möjlighet att få stanna. Och det gör i sin tur att alldeles för få accepterar ett nej och motiveras att göra det bästa av situationen. Detta behöver ändras. Asylsökande och myndigheter behöver från början vara överens om att alla inte kan få stanna, och att de som får ett välgrundat nej därför tyvärr måste lämna.

 

Missa inte ledarsidans nya Facebooksida!