De sovjetiska ledarna antog att fälttåget i Finland skulle bli en promenadseger, precis som ockupationen av östra Polen. ”Allt vi skulle behöva göra var att höja rösten lite”, erinrade sig Chrusjtjov ”och finländarna skulle lyda. Om det inte fungerade, skulle vi avlossa ett skott och finländarna skulle sträcka händerna i skyn och ge sig.”
Det väldiga och hotfulla Sovjetunionen hade en av världens största krigsmakter till sitt förfogande när man, tre månader in i andra världskriget, anföll Finland den 30 november 1939. Finland en av de minsta. Ändå gick framstöten inte som Josef Stalin planerat.
Med tanke på den sovjetiska invasionsstyrkans överlägsenhet när det gällde numerär, utrustning och resurser var den strategi som fältmarskalk Gustaf Mannerheim utformat baserad på att Finland inte kunde göra motstånd hur länge som helst. Han hoppades snarare kunna bromsa invasionen i några veckor tills dess att samvetet tvingade västmakterna att komma till hjälp utifrån. Om det misslyckades skulle finländarna orsaka Röda armén så mycket skada så att Stalin skulle välja en förhandlingslösning snarare än total erövring.
Man framhärdade inte bara i några veckor, utan i 105 dagar. Trots det tappra lilla Finlands uthållighet var utgången förutbestämd. Fler och mer välutbildade sovjetiska trupper sattes in – de enorma förlusterna till trots – inkompetenta befäl byttes ut. Den 12 mars 1940 tvingades Finland till förhandlingsbordet, efter att hoppet om att hjälp utifrån skulle nå landet hade slocknat.
Men finländarna kunde vara stolta. I slutet av vinterkriget hade omkring 70 000 finländare stupat eller sårats medan omkring 350 000 ryssar dödats eller skadats. En finländsk officer skrev till sin familj efter att försvararna tvingats lämna Viborg: ”Vi har inte flytt. Vi var beredda att slåss till siste man. Vi håller huvudet högt för vi har kämpat med alla krafter under tre och en halv månad. Mer än det kan man knappast begära.”
Även om Finland vid vinterkrigets slut tvingades ge upp mer landområden än vad Sovjetunionen från början hade krävt, så undvek landet att gå samma öde tillmötes som Estland, Lettland och Litauen. De självständiga baltiska republikerna som, till skillnad från Finland, gick med på Stalins krav om landavträdelser och att arrendera ut områden till militärbaser annekterades i augusti 1940 och kom snart att bli helt uppslukade av den kommunistiska regimen.
Vinterkrigets betydelse för svenskt vidkommande går knappast nog att betona. Vore det inte för att Finland stod upp och gjorde militärt motstånd under den kalla vintern 1939-40 hade järnridån mycket väl kunnat gå vid Torne älv.
Krönika
Johan Eriksson