Johan Eriksson: FinlÀndarna försvarade demokratin och friheten

Vore det inte för att Finland stod upp och gjorde militĂ€rt motstĂ„nd under vintern 1939–40 hade jĂ€rnridĂ„n mycket vĂ€l kunnat gĂ„ vid Torne Ă€lv.

Finland framhÀrdade inte bara i nÄgra veckor, utan i 105 dagar.

Finland framhÀrdade inte bara i nÄgra veckor, utan i 105 dagar.

Foto: SvD/TT

Politik2019-12-03 06:00
Detta Àr en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett Àr oberoende moderat.

De sovjetiska ledarna antog att fĂ€lttĂ„get i Finland skulle bli en promenadseger, precis som ockupationen av östra Polen. ”Allt vi skulle behöva göra var att höja rösten lite”, erinrade sig Chrusjtjov ”och finlĂ€ndarna skulle lyda. Om det inte fungerade, skulle vi avlossa ett skott och finlĂ€ndarna skulle strĂ€cka hĂ€nderna i skyn och ge sig.”

Det vĂ€ldiga och hotfulla Sovjetunionen hade en av vĂ€rldens största krigsmakter till sitt förfogande nĂ€r man, tre mĂ„nader in i andra vĂ€rldskriget, anföll Finland den 30 november 1939. Finland en av de minsta. ÄndĂ„ gick framstöten inte som Josef Stalin planerat.

Med tanke pÄ den sovjetiska invasionsstyrkans överlÀgsenhet nÀr det gÀllde numerÀr, utrustning och resurser var den strategi som fÀltmarskalk Gustaf Mannerheim utformat baserad pÄ att Finland inte kunde göra motstÄnd hur lÀnge som helst. Han hoppades snarare kunna bromsa invasionen i nÄgra veckor tills dess att samvetet tvingade vÀstmakterna att komma till hjÀlp utifrÄn. Om det misslyckades skulle finlÀndarna orsaka Röda armén sÄ mycket skada sÄ att Stalin skulle vÀlja en förhandlingslösning snarare Àn total erövring.

Man framhĂ€rdade inte bara i nĂ„gra veckor, utan i 105 dagar. Trots det tappra lilla Finlands uthĂ„llighet var utgĂ„ngen förutbestĂ€md. Fler och mer vĂ€lutbildade sovjetiska trupper sattes in – de enorma förlusterna till trots – inkompetenta befĂ€l byttes ut. Den 12 mars 1940 tvingades Finland till förhandlingsbordet, efter att hoppet om att hjĂ€lp utifrĂ„n skulle nĂ„ landet hade slocknat.

Men finlĂ€ndarna kunde vara stolta. I slutet av vinterkriget hade omkring 70 000 finlĂ€ndare stupat eller sĂ„rats medan omkring 350 000 ryssar dödats eller skadats. En finlĂ€ndsk officer skrev till sin familj efter att försvararna tvingats lĂ€mna Viborg: ”Vi har inte flytt. Vi var beredda att slĂ„ss till siste man. Vi hĂ„ller huvudet högt för vi har kĂ€mpat med alla krafter under tre och en halv mĂ„nad. Mer Ă€n det kan man knappast begĂ€ra.”

Även om Finland vid vinterkrigets slut tvingades ge upp mer landomrĂ„den Ă€n vad Sovjetunionen frĂ„n början hade krĂ€vt, sĂ„ undvek landet att gĂ„ samma öde tillmötes som Estland, Lettland och Litauen. De sjĂ€lvstĂ€ndiga baltiska republikerna som, till skillnad frĂ„n Finland, gick med pĂ„ Stalins krav om landavtrĂ€delser och att arrendera ut omrĂ„den till militĂ€rbaser annekterades i augusti 1940 och kom snart att bli helt uppslukade av den kommunistiska regimen.

Vinterkrigets betydelse för svenskt vidkommande gÄr knappast nog att betona. Vore det inte för att Finland stod upp och gjorde militÀrt motstÄnd under den kalla vintern 1939-40 hade jÀrnridÄn mycket vÀl kunnat gÄ vid Torne Àlv.

Krönika

Johan Eriksson