Till områdeschefer, socialchefer och andra styrande inom kommunens äldreomsorg.
Mitt namn är Sixten Davidsson och jag har Parkinsons sjukdom. Jag jobbade som polis i många år innan sjukdomen bröt ut.
Jag vill berätta för er om min situation och mina tankar, hur jag ser på det äldreboende som jag är placerad på samt få er att se hur fel det blir att placeras i dessa boenden när jag själv anser mig vara tämligen klar. Men även be om hjälp till ett annat boende som passar mig bättre.
Här på detta boende bor jag bland dementa och varje dag känner jag mig mer isolera. Dagarna blir enformiga och tyngre. Här finns ingen av de boende att utbyta tankar och intresse med. Att ta upp diskussioner om politik, dagshändelser och andra saker som sker i världen går inte.
Det är även en sorg för mig att se hur fort det blir försämringar bland mina grannar på boendet för varje vecka som går.
Visst finns det ordinarie personal att samtala med när tid finns för dem, men nog hade det varit bättre om det fanns boende som var friskare, att bara kunna sitta vid middagar och luncher och prata om allt. Det finns ingen sysselsättning som passar mig att gå till för att komma bort lite. Visst får jag ibland komma ut, men det hänger på att ordinarie personal ska ges tid att följa mig.
Det jag känner är att jag blir mer och mer isolerad och tappar min livsglädje, har inget att se fram emot när jag vaknar. Det finns ingen stimulans eller utbyte i min vardag för det finns ingen att umgås med här där jag bor.
Är det så illa i kommunerna att detta är det enda alternativa bodenformen för mig som har Parkinsons och har behöv av omvårdnad dygnet runt? Jag kan väl inte vara den enda i Sverige som upplever mig vara felplacerad? Eller kan det vara så att vi tystas ner, eller rättare sagt bryts ner av att man ger upp för att det tar energi.
Vi befinner oss i 2019 och det har inte kommit längre gällande olika boendeformer. Ingen av er chefer, politiker eller era anhöriga skulle accepter att vara tvungen att bo på fel boende bara för att omvårdnaden kräver det. Till det ska tilläggas att omvårdnaden och bemötande hänger på vilka som kommer in till mig.
Min hälsa, min trygghet och mitt intellekt kräver mer än detta boende kan ge. Jag måste väl också ha ett värdigt liv?
Sixten Davidsson
Örnens serviceboende, Luleå