Trots att skatten ännu saknar stöd i riksdagen (SR 23/3) är nästan alla riksdagspartier öppna för någon sorts avståndsbeskattning.

Tanken med avståndskatt på personbilar är att ju längre sträcka man kör desto mer betalar man. Skattens förespråkare vill att den ska ersätta statens intäktsbortfall från bränsleskatt när fossila bränslen fasas ut. De vill också minska bilåkning i tätorter utan att missgynna boende på landsbygden som vanligen är beroende av bil. Därför innehåller de konkreta förslagen, från bland annat IVL Svenska Miljöinstitutet, låg eller ingen skatt i glesbygd men högre i städerna.

Att försöka styra medborgarnas beteende från politiskt håll fungerar sällan. Olika skatt i olika zoner kommer till exempel fortfarande att drabba landsbygdsbor, eftersom de flesta ändå behöver besöka tätorten för att handla eller arbeta.

Ett större problem är att statsmakten ser bilister som en kassako. Syftet med punktskatter är att kompensera för vissa produkters externa kostnader och att minska deras användning. När bilar slutar drivas av fossila bränslen och den negativa effekten för klimatet försvinner är målen uppnådda. Då finns det inget skäl att fortsätta särbeskatta bilisters resor.

Avståndsskattens största problem är dock att den kränker den personliga integriteten. För att kunna avgöra hur mycket varje bil har åkt ska de spåras med hjälp av GPS. Visserligen försäkrar förespråkarna att hänsyn ska tas till integritet, men det är svårt att se hur det skulle gå till. Även anonymiserade data måste till slut kopplas till en specifik person. Annars kan man inte ta ut skatten.

Risken är att det kan uppstå ett starkt tryck att använda informationen till annat än skatteindrivning. I synnerhet från ordningsmakten. Även om det börjar med att övervaka grova brottslingar lär gränserna vidgas till exempelvis fortkörare. Att inskränkande åtgärder tenderar att expandera illustreras av att riksdagen nyligen tillät hemlig avlyssning redan vid misstanke om brott för att stoppa tjuvjakt. Därför bör gränsen mot intrång vara stenhård.

Även om man har förtroende för svenska statens goda intentioner finns problem med it-säkerhet. Efter Transportstyrelseskandalen 2017 borde det stå klart att det inte är ett prioriterat område för det offentliga. Om Skatteverket lagrar information om alla bilisters GPS-koordinater lär detta vara ett frestande mål för hackare.

Bilfärder kan avslöja mycket om ens liv. Därför bör staten inte få övervaka dem. Ironiskt nog drabbas i synnerhet boende på landsbygd som ofta inte kan ersätta bilen med promenader eller kollektivtrafik.

 

Missa inte ledarsidans nya Facebooksida!