Redan i maj 2009 lämnade Girjas sameby och Svenska samernas riksförbund in en stämningsansökan mot staten till Gällivare tingsrätt. Detta för att få prövat vem som har rätten att förvalta småviltsjakten och fisket på samebyns åretruntmarker, ett område om 267 000 hektar som ägs av staten.
Förhandlingarna inleddes i maj 2015 och tvisten avgjordes i går i Högsta domstolen. Det blev till slut Girjas sameby och inte staten som får rätt att upplåta småviltsjakt och fiske, grundat på urminnes hävd.
Utfallet i Högsta domstolen riskerar tyvärr att fördjupa konflikten mellan renskötande samer, jägare, kommunalråd med mera. Bara statens markinnehav ovanför odlingsgränsen omfattar över sex miljoner hektar. Fjälljaktsreformen, som infördes 1993, gjorde det möjligt för alla att jaga i fjällen på statens mark ovan odlingsgränsen samt på renbetesfjällen. Vad händer med den i framtiden, om staten inte längre kan upplåta småviltjakt, och fler samebyar begär samma rättigheter som Girjas?
Att rättigheterna för ett kollektiv av renägare upphöjs över andras behöver heller inte gynna den samiska befolkningen som helhet. Även om alla 51 samebyar i landet skulle få exklusiv rätt att utöva jakt och fiske på sina åretrunt-marker, och även makten att upplåta den rätten till utomstående, skulle det ändå bara omfatta en tiondel av de cirka 20 000 samer som finns, eftersom de allra flesta inte är medlem i någon sameby.
Om Girjasmålet skapat osäkerhet kring äganderätten och drivit fram allvarlig konfrontation mellan renägande samer och andra markanvändare i fjällvärlden, så är det ändå en västanfläkt jämfört med vad som väntar vid en anslutning till FN-konventionen ILO 169.
Skulle Sverige ratificera ILO 169, vilket kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) i Svenska Dagbladet (1/11) försäkrar att regeringen arbetar i riktning mot – ”men i dagsläget har vi inte den majoritet i riksdagen som krävs” – skulle det betyda att samerna skulle erkännas äganderätt till marker där de bor och verkar men som i dag ägs av andra.
Regeringens strävan att flytta beslut om ägande och nyttjande av mark och naturtillgångar i norra Sverige från regering och riksdag till ILO i Genève borde föranleda en aktiv politisk debatt. Det minsta man begära är att norrbottniska kommunalråd och viktiga samhällsaktörer som jägare, markägare och gruv- och skogsbolag säger vad de tycker om saken.