Rekryteringsproblemet är akut för Socialdemokraterna i Luleå. Det är vanskligt att spekulera om hur partiet ska lösa det. Men det är svårt att tro att S kommer att satsa på en oerfaren förmåga – efter allt som hänt och med tanke på hur mycket som måste göras för att få ordning på kommunens ekonomi.
Då glesnar det tunna startfältet ytterligare. Så det kommer nog till slut ändå att stå mellan Kent Ögren och Lenita Ericson, som även nominerats av flest S-föreningar.
Det är fem år sedan Kent Ögren förlorade omröstningen om posten som landstingsstyrelsens ordförande, efter att två partikamrater lagt ned sina röster. Han har lång och gedigen erfarenhet som politiker i ansvarig ställning i Jokkmokks kommun och i landstinget. Men han har också kritiserats för maktfullkomlighet och en ”despotisk ledarstil”.
Lenita Ericson är inte heller oprövad som andra kommunalråd bakom den deserterade Niklas Nordström och som tidigare ordförande i stadsbyggnadsnämnden och tidigare ordförande i tekniska nämnden. Men positionen som vice ordförande i kommunstyrelsen, utan ansvar för en egen nämnd, är en post med oklar arbetsbeskrivning. Och som tvåa har Ericson hållit en låg profil.
Efter allt som hänt – eller inte hänt – kring Nordström och den tidigare kommundirektören Mikael Lekfalk är det naturligtvis viktigt att det blir bra, när kommunstyrelsens ordförande ska ersättas. Luleå är inte heller någon lätt kommun att styra över för Socialdemokraterna, som backade med 11,2 procentenheter i valet och tappade egen majoritet.
Om det nya kommunalrådet inte förankrar stöd bland de andra partierna i fullmäktige riskerar S att förlora voteringarna. Ändå framstår maktkampen om ordförandeskapet märkligt nog som en rakt igenom intern partiangelägenhet.
Inte ens Socialdemokraternas koalitionspartner verkar utåt fästa något avseende vid vilken kandidat S för fram. För Moderaterna – som samtidigt sitter i opposition – tycks S få göra precis som de vill. Ändå är det M som är medansvarigt för det socialdemokratiska maktinnehavet. Är inte detta besynnerligt? Ännu besynnerligare blir det, när man tar i beaktande att det förra ordförandeskapet resulterade i en rad urspårningar och en avslutande frontalkollision.
Känner resten av partierna i fullmäktige verkligen så stort förtroende för Socialdemokraternas förmåga att besätta de viktigaste posterna, att ingen är det minsta intresserad av att lägga sig i?