Först av dessa att äntra scenen är bodensonen Stefan Gunnarsson, en av dessa nästan löjligt multibegåvade slitvargar som gradvis jobbat sig från doldisskap till relativ folkkärhet. Med åttiotalsmetalhåret hängandes och slängandes river han med flinka elpianofingrar och sprudlande soulstämma igång en sjuttiotalsfunkig dänga som bandbjässen hanterar med exemplarisk svängkompetens. Petter Olofssons elbas funkar och Calle Rasmusson slamrar loss på trummorna för allt vad tygen håller, medan kvällens födelsedagsbarn Danne Johansson låter de gillespiesäkra fingrarna svirra loss på en elektronisk trumpetmanick och Mats Garberg kramar grymma tonflöden ur sin tenorsax.

Grooveribban har därmed lagts på respektingivande höjd, och där förblir den liggande kvällen igenom. När så andra dragplåstret, Sjulsmarks-baserade Talang-vinnaren Micke Holm, med sin förfinade croonerstämma lotsar oss genom en utsökt silkesblåsinlindad ballad är även känsloribban lagd. En därpå följande, ursnyggt vokal- och instrumentaltrippande ”Moondance” skulle säkert få en viss butter irländare att belåtet dra på smilbanden, och mångfrestaren Stefan Gunnarsson visar sig sedan föga förvånande vara en baddare även på strängbändning när han drar med oss i en tokfläskig ”Nothing you can do about it”, med blåset i hårt reglerade svallvågor. Ännu litet giftigare och mer hårddistat gitarrplink levereras i Jimi Hendrix’ ”Purple haze”, troligen en av storbandets hårdaste och köttigaste stunder någonsin.

Litet senare infinner sig kvällens svängologiska höjdpunkt med träblåssektionen i sitt ös-esse, toppad med ”the glimmer twins” - Håkan Broström och Robert Nordmark - i pannåderbultande högform och pianoradarparet Stefan Gunnarsson och Britta Virves hamrandes elfenben i bästa Jerry Lee Lewis-stil. Och gåshuden får sitt lystmäte genom en vokalt översinnlig Micke Holm vid altaret i en blåsmässig katedral i Bond-låten ”Writings on the wall”. Wow. Och Wow igen. Slutligen skakar vi så av oss varje uns högstämdhet och greppar parasolldrinkarna. Musik ska som bekant byggas ut av glädje, och riktigt tokdeprimerad går det inte att vara när man exponeras för den värmeböljande musikglädje som genereras i ”You can call me Al” . Bara Mats Garbergs piccolaflöjtsolo i sig är en sannskyldig fröjd! Och i alltings glada epicentrum finns Micke Holm, allas vår sedan länge saknade men nu återfunna polare. Som från och med nu förtjänar ett långt bättre öde än att skiftgångsharva på pappersfabriken i Munksund. För han är inte bara en random vinnare i en random talangtävling. Han är baske mig på riktigt.