En av 2000-talets mest hypnotiska 1960-talsskildringar är tv-serien "Mad Men", som kretsar kring reklammannen Don Drapers uppgång och fall. I säsong två, som utspelar sig 1962, finns en scen där den välkammade familjen Draper äter picknick i en idyllisk park. När det blir dags att åka hem så gör Don ett avmätt baseballkast med ölburken samtidigt som hustrun Betty kontrollerar att barnen är rena och presentabla. Sedan skakar hon picknickfilten ren från skräp, som blir liggande i gräset medan familjen går och sätter sig i bilen.
Dessa separata ögonblicksbilder av ett aningslöst 60-tal roar och förfärar i lika mått. Alltför lätt är det att lägga stödförband om sin eko-panik och intala sig att vi trots allt inte är SÅ dumma i huvudet längre. När vi i själva verket är likadana och långt värre i de allra flesta avseenden.
Men familjen Drapers picknick fungerar berättartekniskt som mycket mer än en känga mot svunna tiders taskiga miljösyn. I Dons och Bettys nonchalans mot naturen blottläggs en blind fläck, den döda vinkeln i deras idé om en perfekt tillvaro. Där ingår pittoreska utflyktsmål, rena händer och välstrukna söndagskläder. Men inte att befatta sig med något så trist som upplockandet av majonnäskladdiga smörgåspapper och engångsbestick.
Beröringsskräcken inför livets mindre idylliska aspekter innebär inte enbart en långsam kollaps av naturen, utan också av hela luftslottet som är ett perfekt äktenskap i en förverkligad amerikansk dröm. Under loppet av de sju säsongerna av "Mad Men" krackelerar allt detta.
Seriens skapare Matthew Weiner har ofta lyft fram den amerikanske författaren John Cheever som en betydelsefull inspirationskälla. I april i år utkom ett urval av hans noveller i svensk nyöversättning av Hans-Jacob Nilsson på Albert Bonniers förlag. "Simmaren" är en sagoskatt för oss som aldrig riktigt kommit över Don Drapers mix av bottenlöst mörker och fåraktigt Colgateleende.
John Cheever levde och skrev i och om den verklighet som Mad Men fiktionaliserar. Delstaten New Yorks sovstäder, med pendeltåget till Manhattan där män i hatt och kostym imploderade på väg till eller från arbetet. Hemmafruarnas krampaktiga leenden och kärnfamiljens sönderfall, alkoholism, medelålderskriser och ledan i att klättra upp och ner längsmed sociala och karriärmässiga stegar. Allt skildras med en intagande berättarglädje och lätthet, samtidigt som skuggorna bakom Cheevers karaktärer är långa och hotfulla.
Trots att tidsmarkörerna är många känns varje novell i Simmaren som ett friskt, nytt andetag. Kanske är det för att Cheever gång på gång fiskar upp det glömda och nedsjunkna skräpet i människonaturens djup och håller upp det för läsaren. Titta vad som låg på botten, haha, så kan vi ju inte ha det!