Samoahövdingen Ulus asp

Gamla träd tilltalar de flesta av oss på ett särskilt sätt. En gammal bjässe, oavsett trädslag, väcker beundran och förundran. När man närmar sig en rese och lägger handen mot den gamla stammen, hör många prasslet av bladen i livets historiebok. Ett gammalt träd är också ett tyst kvitto, en trygg försäkran om något som känns stabilt och pålitligt i denna föränderliga värld. Men det var dock med lite förbehåll och viss oro som biologen och läraren och skogsräddaren Mats Karström i Vuollerim tog med Kuriren ut i skogen en bedövande vacker dag. Vi hade väckt liv i en gammal nyhet om hövdingabesöket hösten 1996. Väder och vind, storm och snötyngd ... vad skulle vi finna efter en skogspromenad kantad av uppehåll för artbestämning av rödlistade lavar, filosofiska resonemang och Mats kunniga korvstoppning om allt som är värt att veta i skogsbiologins underbara värld ? Bara den nu står upprätt, säger Mats Karström lite oroligt. Lundell hörde av sig Det var två år sedan han stegade ut i skogen för att titta till den gamla aspen med en midja så vid att den mäter två vuxna famntag. Det var efter den samoanske hövdingen Ulus besök i samband med ett miljösymposium i Sverige, som aspen och i synnerhet det då hotade men skyddsvärda gammelskogsområdet på Karkberget, kom riktigt i blickpunkten, inte minst massmedialt. ? Det hände saker väldigt snabbt efter detta och till och med sångaren Ulf Lundell hörde av sig, berättar Mats som i sin ägo har ett upprört brev från sångaren där denne till varje pris vill rädda skogsområdet och berättar att han planerar både samarbete med ?fienden? Leif Loket och Bingolotto samt funderar på stödkonsert. Mats skrattar när han visar oss innehållet i brevet men uttrycker sin glädje över att ett litet skyddsvärt skogsområde i ?ingenstans? kunnat engagera så. Och ja, engagemanget 1997 räckte. Karkberget med ovanliga rödlistade arter av lav exempelvis liten aspgelélav, med för övrigt rikaste växplatsen i världen, och andra växter och skogsbestånd där även fågellivet blomstrar, räddades. Världens medelpunkt Det var 1986 som biologen Mats Karström flyttade till Vuollerim, från Stockholmsområdet. ? Jag trivs oerhört bra här i dag. Det här är världens medelpunkt, säger han utan att skämta på något sätt. Det var kärleken som lockade honom till Vuollerim och det är kärleken som håller honom kvar, inte minst kärleken till naturen och okomplicerade människor. Stadens brus och lockelser lockar inte honom. Nej, det är mera skogens sus och det mentala svängrummet som känns primärt. Mats Karströms idoga arbete för att rädda skyddsvärda naturlokaler i Jokkmokksområdet startade då Naturskyddsföreningens Jokkmokkskrets 1987 bildade skogsgruppen Steget före. Man hade märkt att man var steget efter skogsbolagen som agerade hemmablint. I ena sammanhanget talade de sig varma för bevarande av regnskogen, i andra andetaget klubbade samma människor igenom avverkningar på skyddsvärd skog på hemmaplan. ? Häruppe var man sämst i landet på att identifiera skyddsvärd urskog, säger Mats om skogsbolagen och skogsvårdsstyrelsen. Man hade inga verktyg för det och det var här som Karström och hans vänner i Steget före kom in i bilden och blev en faktor att räkna med. Värdering med indikatorer ? Jag utvecklade en metod att mäta dessa värden och den metoden arbetar man efter i dag, berättar Mats som hållit och håller i utbildningar i ämnet. Och det är många representanter för skogsbolag, myndigheter samt forskare som suttit på skolbänken i Vuollerim. Värderingsmetoden går mycket enkelt uttryckt ut på att man värderar skog utifrån så kallade indikatorarter ? signalarter som man finner. Det kan handla om djur eller växter som är bundna till en bestämd miljö. Indikatorarterna är inte sällan utrotningshotade. Vår lilla exkursion knatar på genom skogen där försommarsolen bryter fram och får det skira lövverket att gnistra i smaragd och guld. Myggorna hittar oss tacksamt. Mats Karström, vår levande biologibok, gör sitt bästa för att sätta myror i huvet på oss med alla fakta han ser omkring sig. Småväxta skogsvärden ? Där har ni låga föryngringar säger han och pekar på en mossbevuxen fallen trädstam där ett helt batteri av nya träd slagit rot för att dra nytta av näringen från den döda veden. På ett annat ställe visar han på en gammal sälg och pekar på dess bas som mycket väl kan vara uppemot 1.000 år gammal. En skogens evighetsmaskin. Vi böjer oss också närgånget inför ?ryska riket?, eller vinterlav som växer på sten och som expanderar utåt samtidigt som den dör i mitten, därav smeknamnet. Här och där går Mats Karström i närkamp med luppen mot någon trädstam och förkunnar för sina medföljande lekmän att han funnit en utrotningshotad lav. Likt närsynta bofinken Knut tar vi tacksamt luppen och förundras över att man notera så småväxta värden, dock av stor vikt. Så skymtar aspen i en glänta, reslig och märkvärdigt tjock ända upp dit grenarna sträcker sig mot himlen. Det är ingen tvekan att vi kommit rätt och hövdingen står där ännu skimrande grå och grov, skrovlig i stammen som en åldrig fura. Ungdomstiden med den typiskt grönskimrande släta stammen med gula lavar på är för länge sedan gången. Mats skiner upp som inför mötet med en gammal vän och han drar sig till minnes den där regniga septemberdagen för åtta år sedan då hövding Ulu befann sig här med tre TV-team och annan media i släptåg. ? Han var förundrad över att trädens blad var gula, var de sjuka undrade han ler Mats. Då framme vid den gamla aspen dök ingivelsen ned i i Mats Karströms huvud som en blixt. ? Givetvis! Jag skulle förstås tillägna Ulu den här aspen förklarar Mats som fick uppleva en rörd hövding när han fick översatt till sig denna hedersbetygelse. Eget träd på Samoa I Luleåfilmaren Boris Erssons Steget före-film Hövdingars möte för världens urskogar dokumenteras ögonblicket, och den gamle hövdingen, som har glimten i ögat, säger att han gärna skulle vilja komma tillbaka. Kanske skulle han skaffa sig en fru i Sverige. ? Han är gammal nu hövdingen, han kommer inte tillbaka och det är inte heller viktigt säger Mats Karström som klokt påpekar att repriser inte alltid ger något mervärde. Det ögonblick som gått kan istället fortsätta att glöda som ett dyrbart minne. Det som däremot är roligt i sammanhanget är att Mats Karström på en svarsresa till Samoa, ett par år efter Ulus besök, av hövdingen fick ett eget träd i sin tur. Så nu växer det ett träd därnere i söderhavet som bär vuollerimbiologens namn. Vilken sorts träd det är nej det vet inte Mats, någon asp är det dock inte. Förmodligen någon slags palm. Även detta trädöverlämnade är fångat på film av Boris Ersson som fanns med på resan. Arbetar för ett skogsmuseum ? I dag har vi räddat cirka 100 av de 105 skyddsvärda områdena inom Jokkmokks kommun som vi haft på vår lista, säger Mats Karström, mycket nöjd. Det är inga jättestora lokaler var och en men innehållsrika på de signalarter som han identifierat. Kvar att rädda finns de två områdena Rima-Kåbbo och Jälka på totalt fem kvadratmil, de sista riktigt stora oskyddade gammelskogsområdena i landet. Att ha lyckats få upp ögonen på beslutsfattare och skogsägare om de värden vi faktiskt har i vår del av världen är mycket tillfredställande för Karström. Och arbetslös efter det hårda jobbet att skydda de här skogsvärdena, lika viktiga som de i urskogarna på sydligare nejder, nej det blir inte biologen som för övrigt även arbetar halvtid som lärare på gymnasiet i Jokkmokk. ? Nu gäller det att underhålla det vi har och att visa det för intresserade. Något som man skyddat och ingen får se är det ju ingen mening med, säger Mats Karström som nu tillsammans med Vuollerim 6000:s man, arkeologen Ulf Westfahl, kommer att arbeta för att få till stånd ett skogsmuseum