Närgånget: "Min trädgård är själva livet"

Hennes trädgård i Vuollerim är unik. Där växer sådant som inte anses kunna gro i vårt nordliga klimat.
För sina trädgårdsinsatser, som också kommer andra till godo, har Heide Krönlein förärats tredje pris i den internationella tävlingen Terres de femme 2007.

VUOLLERIM2007-03-17 06:00
<SPAN class=Btex2><SPAN class=mr><STRONG>Grattis till tredje priset. Vad fick du?</STRONG> <BR></SPAN>- Jag emottog utmärkelsen vid Sofiero slott i Helsingborg och fick en mycket god trerätters middag, en hel kasse med skönhetsmedel mot rynkor och 2.000 euro. För pengarna har jag köpt en kamera som jag kommer riktigt nära med då jag fotograferar växter och insekter. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Vad betyder trädgården för dig?</STRONG> <BR></SPAN>- Det är själva livet. Att odla ger tillfredsställelse, man sysslar med något påtagligt samtidigt som man har tid att tänka. Och man lär sig så mycket. Vi människor tror att vi är så märkvärdiga men vi är ganska primitiva vid jämförelse med insektsvärlden i trädgården. Det är så lustfyllt. Det som är så roligt med en trädgård är att den pollinerar sig själv. Utan minsta ansträngning från min sida har det blivit flera nya akvilejor, till exempel. Jag har också fått många goda vänner genom detta. Dessutom ger den inspiration, jag får många ideér och uppslag som leder till att jag skriver en hel del. En kokbok har det blivit också. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Har du alltid odlat?</STRONG> <BR></SPAN>- Nej, inte förrän jag köpte det här huset. Hela tomten bestod av en stor gräsmatta som skulle klippas - jättejobbigt för det tog två timmar - och en potatisplätt samt en massa träd. Men jag har alltid haft mycket kru kväxter hemma och försökt förkovra mig. Inte förrän barnen blivit stora och inte längre behövde någon fotbollsplan började odlandet på allvar i mitten av 1990-talet. <BR>- Egentligen köpte jag huset mest för att ha en ateljé i uthuset, jag sydde mycket kläder tidigare men slutade då jag fick ledbesvär och inte kunde klippa längre. Då började odlandet. Jag började att gräva upp litegrann och sådde frön som min syster i Frankrike försåg mig med. Det fanns en del blommor här sedan tidigare. En tulpan, som säkert är 40 år gammal, lever fortfarande. Men tulpaner betyder vår för mig och här blommar de först till sommaren så jag har slutat att odla dessa, och påskliljor också. De växter som kommer upp, får komma. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Vilka är dina favoriter i trädgården?</STRONG> <BR></SPAN>- Den långhornade gröna blombaggen, humlebaggen och alla de andra. Sniglar är också fascinerande även om jag inte gillar dem. Om jag är riktigt ärlig så tycker jag mest om alla giftiga växter, som riddarsporre, spikklubba och bolmört. Det är för att jag har kunskapen och vet hur de ska användas. De är giftiga och vackra men kan vara nyttiga också om de används på rätt sätt. Det är sällan jag behöver uppsöka apoteket, det mesta har jag hemma. Medicinen kan tas från naturens eget skafferi, det är ändå därifrån det mesta kommer. Och det är härligt att ha både färska och egenodlade torkade kryddor. Det man köper smakar inte alls likadant. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Hur har du lärt dig allt om örter?</STRONG> <BR></SPAN>- En hel del har jag fått från min mor som var läkare och min mormor som var kunnig och kände till många huskurer. Vi hade inget annat att tillgå än vilda örter. Andra kunskaper har jag fått från folk som besökt trädgården och en del har jag läst mig till. <BR><SPAN class=mr><STRONG>När börjar vårbruket?</STRONG> <BR></SPAN>- I december. Då planterar jag kronärtskockor som är hemskt nyttiga, ett universalt läkemedel som dessutom är gott att äta. Sedan flyter det bara på. Just nu är min stora passion dahlior, de är så vackra och förgängliga och ger utrymme åt mina humlor som trängs för att samla pollen. <BR>- Nu väntar jag bara på att det ska bli varmare så jag kan flytta ut plantorna från köket till uthuset. Och källaren är full av lökar som ska planteras ut. <BR><SPAN class=mr>Vad i trädgården är du mest stolt över? <BR></SPAN>- Att jag fått balans i odlandet och inte behöver bekämpa bladlöss eller annat. Och mina tomater, jag hade 25 olika sorter i fjol. <BR>- Extra glad blir jag om buddlejan, som tillhör växtzon tre och som virats in ordentligt för att klara vintern, klarar sig. Jag vill att den ska komma igen, den drar till sig fjärilar. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Skulle du kunna flytta och lämna trädgården? </STRONG><BR></SPAN>- Ja. Då man nått en viss ålder vet man att tiden bara är till låns. Jag bor också i ett provisoriskt område, de här husen byggdes upp för att finnas under Vattenfalls utbyggnadstid. Det passar mig ypperligt. En trädgård är också ett provisorium. Det är klart att det skulle vara lite ledsamt men man ska aldrig fästa sig så mycket vid något att man inte kan lämna det. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Varför det?</STRONG> <BR></SPAN>- Allt kan tas i från dig. Då jag var nio år bestämde jag mig för att aldrig äga något. Mina föräldrar hade två hus och ville väl lämna ifrån sig något till sina barn. Men ett blev sönderbombat och det andra tog ryssarna, under andra världskriget. <BR>- Sedan flydde vi från Öst- till Västberlin och flyttade runt mellan olika flyktingläger under flera år. Till sist hamnade vi intill gränsen till Schweiz. Där blev vi, jag och mina två syskon som var protestanter, betraktade som hedningar och fick stryk i skolan. Då vi fått kläderna nedsmutsade och blöta kunde vi inte gå dit, vi hade bara en omgång kläder var. <BR>- Jag hade stor vånda inför att köpa det här huset och försökte intala mig att det ändå var banken som ägde huset, inte jag. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Hur hamnade du i Sverige?</STRONG> <BR></SPAN>- Jag flyttade först till Schweiz och jobbade som barnflicka innan jag fortsatte till Frankrike och försörjde mig som hushållerska. Men jag ville till Turkiet. Kulturen och utgrävningarna har alltid fascinerat mig men mina föräldrar var emot. Därför kom jag till Stockholm 1959. På den tiden var man tvungen att jobba två år i hushåll innan man fick uppehållstillstånd. Jag tänkte stanna ett år i rena ilskan och tog jobb som hushållerska. <BR>- Vi var många tyskor som gjorde så. På den tiden spottade folk då de hörde att man pratade tyska. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Hur kom det sig att du bosatte dig i Vuollerim?</STRONG> <BR></SPAN>- Jag sökte in vid en folkhögskola i Tomelilla där jag läste in grundämnen och lärde mig hur lagar och allt sådant fungerar i Sverige. Det var bra, man kom in i samhället. Jag blev kvar i Skåne under många år där jag även träffade min före detta man. Tre av mina fyra barn var redan födda då hela familjen flyttade till Murjek 1979 eftersom dåvarande maken kom från de här trakterna. <BR>- Då skolan stängdes flyttade vi till Vuollerim 1987. Här är jag fortfarande. Än har jag inte kommit till Turkiet. Men nu är det jag själv som bromsar, på grund av regimen. Ibland undrar jag varför jag alltid ska ta ansvar för allt sådant men det är väl för att man ska kunna stå till svars för sig själv. <BR><SPAN class=mr><STRONG>Planer för framtiden?</STRONG> <BR></SPAN>- Att arrangera en dansföreställning i trädgården i sommar, för tredje året i rad, och att göra ännu en film med Gunnar Fogelvik. Jag hoppas att någon gång få visa Mozarts opera Den lilla trädgårdsmästarinnan. Om jag vann en miljon skulle jag arrangera det i trädgården. Jag har också funderat på att öppna trädgården speciellt för barn, kanske autistiska, och äldre senildementa personer. Det har visat sig ha en bra effekt, lugn och rogivande. Dofter och sinnesintryck återger många minnen.</SPAN>
Fakta/ Heide Krönlein
Namn: Heide Krönlein. <BR>Ålder: 67. <BR>Familj: Fyra vuxna barn och fem barnbarn. <BR>Bor: Villa i Vuollerim, född i Berlin. <BR>Aktuell: Vunnit tredje pris i den internationella tävlingen Terre de femmes 2007 för sitt engagemang i den norrbottniska trädgården som hon fått att blomma, mot alla odds. Stiftelsen Yves Rocher belönar kvinnor som gör något bra för miljö och natur som även kommer andra människor till nytta.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om