Snart 80-årige Henry Larsson från Vuollerim lider sedan några år av sviterna efter en stroke. Han har svårt med talet och han plågas även av en stelopererad fotled efter en motorcykelolycka i yngre dar. Han har svårt att gå, balansen sviker och han har svårt att göra sig förstådd.
Han diagnostiserades för cancer i luftstrupen 2020 och måste till Umeå för, bland annat, strålbehandling. Sjuktransport med taxi krävdes eftersom Henry inte klarar att åka kollektivt. När vintern kom, då började problemen med sjuktransporterna. Ett helt eget kapitel i Henry och Birgitta Larssons liv.
– Det har varit bedrövligt. Jag har så mycket att berätta att det skulle räcka till en hel bok. Det är otroligt hur bakvänt, krångligt och farligt det är. Jag vet inte bättre än att det handlar om att köra närmaste vägen till Umeå eller Sunderbyn. Det är något som inte heller alltid stämmer. Att ta hänsyn till väder och väglag det verkar de helt strunta i. Jag är fortfarande livrädd efter en av skräckresorna, säger Birgitta och Henry nickar instämmande från andra sidan köksbordet.
Larssons bor i en villa i Vuollerim sedan 45 år tillbaka. Det är inte direkt svårorienterat fram till huset och med en riktig GPS kan det absolut inte vara något problem. Däremot har paret och Henry ensam drabbats av det ena efter det andra under vinterns sjukresor. Trots GPS i fordonen. Eller kanske just därför.
– Vi ska köra genaste vägen, brukar svaret bli när vi undrar varför de, exempelvis, kör åt fel håll i en korsning, konstaterar Birgitta irriterat.
Historierna är många, den ena faktiskt än mer uppseendeväckande än den andra.
Birgitta berättar:
– Vi skulle söderut och taxin var i hyfsad tid. Den kom från Jokkmokkshållet och när vi kom till korsningen med 97:an så svängde chauffören mot Jokkmokk. Jag funderade vart han skulle, "vi åker ju åt fel håll", då svarade han att han skulle hämta två personer i Jokkmokk, alltså därifrån han kom.
Nästa annorlunda insats av sjuktransportkåren kom en tidig morgon med resa till Umeå inbokad. Det hade snöat rejält under natten och när Larssons kom till korsningen till väg 97, den här gången, då valde chauffören att köra rakt fram, mot Puottaure. Inte åt vänster mot Boden.
– Helt oplogat och han körde fort. Vi förstod ingenting. Att köra den slingriga, smala, backiga och kurviga vägen är illa nog på sommaren. Nu var det oplogat och eländigt och en chaufför som aldrig kört där, han hade ingen aning om hur farlig skogsvägen är. Jag var rädd hela tiden eftersom jag vet att det är timmerbilar efter den vägen. Mitt i allt så gick det rakt ut i skogen, på fel sida, i en kurva, det sprutade snö över hela bilen, allt blev vitt och jag trodde att vår sista stund var kommen.
Där stod de i snön, i kylan mitt ute i skogen och de hade ingen chans att komma loss. Det ringdes efter hjälp och då...
– Då kom det en timmerbil med full last. Vi hade inte suttit här i dag om den kommit några minuter tidigare. Det är helt obegripligt att han körde den där vägen. Jag vaknar fortfarande på nätterna med mardrömmar om det där.
Birgitta berättar vidare om ett antal andra dråpliga färder som börjat i fel ände, om trängsel i skolskjutsbussar, telefonsamtal mellan chaufförer, ledningscentral och prat om att det måste köras efter GPS. Detta innan Henry på sitt eget vis berättar sin egen, och svåraste, historia. Han blev, helt sonika, utlämnad utanför Biltema på Storheden, som uppenbart är någon form av central mötesplats för sjuktransporterna. Klockan var kvällning, det var kylslaget. Och den utlovade hämtningen uteblev.
– Frös gjorde jag och jag hade försökt prata med honom som körde men han verkade inte lyssna. Han bara kastade av mig och sa att det skulle komma en annan bil. Men...
Henry kunde, lyckligtvis, får tag i Birgitta som förstod vad Henry menade och vad som hänt. Hon kunde i sin tur ringa centralen och fick beskedet att det inte får gå till på detta sätt. En ringa tröst.
– Ska det verkligen vara så här? Räcker det inte med att du är gammal och svårt sjuk? Jag bävar för kommande vinter men nu har jag i alla fall fått ett intyg så jag får åka med Henry varje gång. Men då kanske de lämnar oss båda någonstans, konstaterar Birgitta med en djup suck.