"Det kändes inte bra"

Det var inför programmet Uppdrag granskning som en journalist kontaktade Helena Löfgren, fil.kand. i psykologi med inriktning mot social påverkan. Utifrån det hon fick höra ville hon tala med personer som hade direkt inblick i Verklighetens Center. Hon gjorde det och blev stärkt i sin misstanke: Det här handlade om en rörelse där klassiska inslag av mani- pulation ingår. - Diskussionen har kommit att handla om att de har ändrat sina kurser, att det är en ny inriktning nu och så vidare. Men det är egentligen en pseudodebatt. För hur som helst handlar det om en gemenskap som har visat sig vara skadlig, där folk har farit illa. Jag menar, tänk dig vilket företag eller universitet som helst, som bara kategoriskt avfärdar missnöjda kunder. Advokater, läkare, terapeuter eller präster kan bli av med sina legitimationer och/eller uteslutna ur sina respektive förbund, men när det gäller företag och fri- kyrkopastorer finns det inget skydd för individen. Och jag har aldrig kunnat få svar på på vilket sätt de har förändrat innehållet. Det rör sig bara om kosmetiska förändringar, som företagsnamn och kontaktpersoner. Egna erfarenheter Helena Löfgren har egna erfarenheter av det hon i dag jobbar med. Hon gör research, föreläser och uttalar sig i media om bland annat manipulation och manipulativa sammanslutningar. Som 23-åring blev hon en del av den religiösa Moon-rörelsen. Efter två år blev hon tvingad därifrån av anhöriga som anlitade en så kallade avprogrammerare. Hon säger att det ingår i begreppet manipulation att man inte vet om att man är manipulerad. - Det handlar om att ha det kritiska tänkandet intakt. Om det finns svarta hål i det kritiska tänkandet är det ett tecken på manipulation, säger hon. Det här kan visa sig så, att när det gäller kritik mot utomstående, som massmedia, så sker en kraftansamling för att tillbakavisa den kritiken. Samtidigt riktar enskilda medlemmar ingen kritik alls mot den egna gruppen. - Inför inslaget i Uppdrag granskning fick jag ta del av mejl som skickats mellan medlemmar i Verlighetens Center. De visar tydligt att man kan känna ilska gentemot Annchristine, men att man lägger skulden för sina känslor på sig själv. Första föreläsningen Helena Löfgren hade i Vuollerim var i kyrkan. Verklighetens Center kom upp först mot slutet av frågestunden. Andra föreläsningen var i Folkets Hus. Där ställde sig såväl aktiva involverade som avhoppare upp för att berätta om sina erfarenheter. Vid ett annat tillfälle har Helena Löfgren varit inbjuden till en temadag i Pajala. Där debatterade hon ensam mot fyra VC-anhängare. - Efteråt fick jag tillfälle att tala med dem en i ett par timmar. Det var nyttigt. De ändrar terminologin och leker med orden på ett sätt som gör att de inte ljuger. Jag har känslan av det jag säger bara studsar åt ett annat håll. Han som grundade stiftelsen var också med. Det var en gammal man som inte sa så mycket och mest verkade tycka att det var trevligt med fina ungdomar som gör något. Jag fick intrycket av han var, ja nästan lite av en målvakt. Blir fartblind Helena Löfgren är noga med att poängtera att det sällan handlar om ondsinta människor som blivit till hjärntvättade robotar med stirrande blick. Snarare är det ofta hyggliga personer som vill väl. De är så inne i det de gör att de blir fartblinda. - I Pajala frågade jag dem om Annchristine var perfekt och fick ett undanglidande svar att alla har väl begränsningar. Avhoppare har berättat för mig att hon enligt egen utsago gjort sig av med alla begränsningar för flera år sedan. Gång på gång återvänder Helena Löfgren till sina egna erfarenheter från Moonrörelsen, men lika ofta till ett annat känt fall: Knutby. De jämförelser hon gör ligger på ett generellt plan och det är viktigt att understryka att det också finns stora skillander mellan pingstförsamlingen i Knutby och Stiftelsen Verklighetens Center i Vuollerim. Som att den förra vilar på uttalat religiös grund. Det finns heller inga som helst paralleller med de grova våldsbrott som inträffade i Knutby och den rörelse som etablerats i Vuollerim. Men det finns, menar Helena Löfgren, trots allt likheter. Som att man i Knutby säger att det där var på Helges tid, så är det inte i dag. Som att det i Knutby är tydligt vem som bestämmer även om makten inte är formaliserad. Och flera gånger återkommer hon också till hur språket kan användas. - Det som kallas demoner i Knutby heter begränsningar i Verklighetens Center. Är de lite smarta nu, så har de tonat ner innehållet i Lösningen, för att i stället se till att det är vid nästa kurs, i nästa steg, som deltagarna verkligen dras in i det. Så gör man till exempel inom Landmark Education. Ingen utbildning Verklighetens Centers företrädare har ingen utbildning inom psykologi. Helena Löfgren tycker inte heller att hon har fått svar på vari deras informella kompetens på området består. - Då måste ju alla som anlitar dem fundera på varför de ska lägga sina liv i händerna på just de här människorna. Det är lagligt att vara och peta i folks själar så länge man inte kallar det för psykoterapi, utan för personlig utveckling. Därför tror hon också att det vore bra att få en lag mot otillbörlig påverkan, men medger att det finns svårigheter med gränsdragningar. - Men återigen Knutby, där Helge blev dömd för bland annat anstiftan till mord men inte för att ha manipulerat barnflickan. Men visst finns det en gråzon. Reklam och politik är exempel på att någon försöker påverka, men då är vi medvetna om det. Manipulation handlar ofta om osynliga tekniker. Hennes recept för att undvika att icke önskvärda rörelser får fotfäste är kunskapsspridning. Hon tror inte på hat och förtal och uppmanar motståndarna till Verklighetens Center att vara konkreta. - Det är svårt att sätta ner foten och gå emot, speciellt på en liten ort där man riskerar så mycket socialt. Men jag skulle uppmana dem att dokumentera så mycket konkret som möjligt. Det som enskilt kan te sig som småsaker kan tillsammans mejsla ut ett mönster. Ryktena kring Verklighetens Center är många. De handlar om tvång till rökning och alkoholförtäring, och ibland än mer anmärkningsvärda saker. Berättelser om att alkohol och rökning ansågs ha motverkat negativa tankar från andra. Den som gjort sig av med sina begränsningar motade de tankarna effektivare än andra med sprit och cigaretter, och kunde därför konsumera mer av sådana varor. Också barnen i sällskapet, som hade en upphöjd situation eftersom de var närmare sitt hjärta, kunde tillfrågas om vem av de vuxna som skulle röka. Den som ska ha blivit utsatt för just tvångsmässig rökning eller dito drickande vill inte berätta för Kuriren, men Helena Löfgren har fått samma information. Information är makt - Jag har hört det här om rökningen och drickandet direkt från källan. När man lämnar en sån här gemenskap sker det ofta genom att man kastas ut eller att man mår så dåligt att man lämnar. Får man då ingen hjälp är risken att man springer över till nästa rörelse och blir betraktad som "en sån där sökare". En del tas ur det ofrivilligt, som jag själv. Men oavsett hur, så finns det ofta en känsla av skam över att man var dum som gick på det. Man kanske också har mist både jobb och vänner. Dessutom är information makt. De som är kvar har mycket uppgifter om dig själv och börjar man då berätta, kanske de avslöjar saker om dig. Carola har säkert mycket att berätta om Livets Ord, men att hon inte gör det beror kanske på att Livets Ord då skulle ha mycket att berätta om Carola. Helena Löfgren är van att göra lättbegripliga jämförelser. De kommer som ett rinnande vatten. På frågan om hon tror att Verklighetens Center har en möjlighet att bli framgångsrika och nå utanför Vuollerim svarar hon: - Det är ett vanligt mönster att knyta kulturella kontakter, att jobba hårt som obehöriga lärare i skolan och att engagera sig i politiken. Och sådant gör de ju i Vuollerim nu. Alla rörelser som är stora i dag