Det röda huset längs landsvägen välkomnar besökaren med en träskylt på väggen. Här bor Emilie Guegan, hennes hundar och de volontärer som för tillfället hjälper henne med flocken. Hundarna är Emilies allt, deras väl och ve går före allt annat.
Hon växte upp på den franska landsbygden i Bourgogne med mamma, pappa och en syster. Familjen hade hästar, men Emilie fick aldrig den där hunden som hon önskade sig. När hon anställdes på ett turistföretag med slädhundar ringde hon hem till mamma.
– Jag fick inte någon hund som barn, men nu har jag 50 slädhundar, sa jag till henne, skrattar Emilie Guegan, 37.
Själv har hon bara tolv och de behöver inte arbeta för brödfödan. De är bara Emilies familjemedlemmar.
För fransyskan som älskar sina alaskan huskeys så mycket att hon bygger hundgårdar före ett hem har vägen från Bourgogne till Vitåfors varit krokig och full av äventyr.
Hon utbildade sig till geolog under sex år i såväl Frankrike som på Svalbard och Nya Zeeland. Hon har åkt båt, flyg, buss och liftat sig runt nästan hela världen. Men hon har aldrig jobbat som geolog.
– När jag tagit min master fick jag ett jobb på slädhundsföretaget på Svalbard. Först var jag nästan rädd för de stora hundarna, men efter två veckor älskade jag dem och så småningom ville jag ha en egen flock. På den vägen är det, säger Emilie.
Efter två år på Svalbard började Emelie längta efter ett landskap med träd och skog, en natur att njuta av utan att vara på helspänn.
– På Svalbard får man inte lämna samhället utan ett gevär på axeln. Man måste vara beredd att skjuta en isbjörn, säger Emilie som sett flera björnar men aldrig tvingats döda någon.
Eftersom Emilie aldrig varit rädd för att pröva nya vägar sökte hon en doktorandtjänst i geoteknik. Den tog henne och hundflocken till Trondheim.
– Jag hyrde ett enkelt hus, men när utbildningen var klar ville jag köpa ett eget hem. Det är väldigt dyrt i Norge och jag började kika på norra Sverige. Jag vill bo på ett ställe med riktigt vinterklimat, och nära ett universitet, säger Emilie som fick flera jobberbjudanden som geoteknisk ingenjör i Luleå.
Då var det bara ett hem som fattades! Emilie åkte till Luleå, tittade på hus och förlorade budgivningar. Hon bestämde sig för att leta efter det billigaste huset hon kunde hitta, då skulle hon nog ha råd, även om det blev budgivning.
– Det här huset hade stått tomt länge och saknade vatten och avlopp. Jag köpte det för 100.000 kronor och tänkte att jag skulle leta efter något annat när jag väl var på plats.
De tog henne tre dygn att köra från Trondheim till Vitåfors.
Hundarna åkte med i en släpvagn och det krävdes många stopp för att rasta dem.
– Det blev som en minisemester, vi stannade och tältade längs vägen. Men de första nätterna i Vitåfors undrade jag var sjutton jag gett mig in på. Det var dragigt, kallt och spartanskt.
Emilie började med att bygga en fin hundgård för att vovvarna skulle ha det bra. Själv låg hon under dubbla täcken i den oisolerade kåken. Att hon blev bofast i Vitåfors tackar hon sina grannar för.
– Jag fick ett fantastiskt mottagande. De välkomnade mig med fina gåvor och de hjälpte mig att renovera och bygga ut huset – det hade jag aldrig klarat själv! Vi har stickcafé och bakar tillsammans. Nu vill jag aldrig flytta härifrån, i Vitåfors kommer jag alltid att ha min bas, säger Emilie.