Onsdagen den 24 april bjöd på strålande sol och en känsla av försommar. I Vitå var stämningen ändå mycket dämpad. Nioåriga Natalie Larsson kramar om sin kompis Hedda
Semrén ute på skolgården. Sedan ställer hon sig åter nära sin mamma Jeanette Larsson och sin lillebror Victor. Det här är en dag när tryggheten är extra viktig. Några timmar tidigare har hon och de 52 andra i Vitåskolan fått beskedet att Luleå kommun tänker fullfölja planerna på att stänga och avveckla deras skola.
– Det har varit ledsamt. Alla har gråtit, säger hon med låg röst.
Hennes mamma kramar om henne.
– Du ska inte vara orolig. Bästa vännen. Det kommer att ordna sig ändå, säger hon och håller sina barn nära sig.
Personalen har följt förmiddagens livesändningar från stadshuset i Luleå. Natalie och de andra barnen satt länge och hoppades att de som bestämmer skulle ändra sig och låta skola få finnas kvar.
– Man fick rita när de skulle säga det. Jag trodde att de skulle säga att den skulle vara kvar. Men så…blev det inte så, säger Natalie Larsson och blickar ned.
Hon och hennes familj bor i byn Avafors. Till hösten får hon och hennes elva månader yngre lillebror Victor färdas 3,5 mil enkel väg för att ta sig till skolan i Råneå. Högre upp längs Vitådalen finns det små barn som är ännu yngre och som kommer att få hela fem mil enkel väg för att ta sig till skolan.
– 35 kilometer är långt men det är ändå inte det värsta. Det tragiska är att de kommer att låta de små åka med linjetrafiken. Det innebär att barnen åker 07.05 från Avafors och kommer tillbaka 16.40 på eftermiddagen, berättar Jeanette Larsson.
I dag åker de samma tid på morgonen men är tillbaka 14.00. Beslutet att lägga ned byskolan i Vitå innebär för syskonen att de får två timmar och 40 minuter längre dag.
– De kommer hem så sent. Kommer det att finnas någon ork kvar att ha någon fritid efter att de har kommit hem, ätit och gjort läxorna. Hur ska de här små orka, säger Jeanette Larsson och ser på sina barn.
Inom henne blandas ilska med sorg.
– Jag är ändå mest arg. Vi betalar också skatt men vi har inte så mycket tillbaka. Visst, vi har själva valt att bo där vi bor. Men ska vi straffas för det. Jag kräver inte så mycket. Det enda jag vill är att det ska finnas en skola och en förskola i närheten av hemmet. Resten fixar vi själva, säger hon.
Hennes äldsta son Niklas Larsson är 21 år i dag och han har gått sina sju första år i skolan i Vitå.
– I dag studerar han på universitetet i Luleå. Han brukar berätta att de lärare som han har stött på längs vägen ofta har varit imponerad av viljan hos barnen som kommer från Vitåskolan. Även om de inte kan utföra vissa grejer, för alla kan ju inte allt, så finns viljan att ändå försöka. Som i idrott. Det har aldrig suttit fast, säger hon.
Sedan fortsätter hon:
– Har de sagt att de ska åka skidor så har barnen åkt skidor medan andra barn kanske har gnällt och sagt ”det vill vi inte”. De här ungarna är vana att vara ute och att vara aktiva både på skolgården och i naturen. De har fått så många bra saker med sig när de sedan har fortsatt vidare.
Knappa två veckor tidigare arrangerades en snöskulpturfestival precis innan påsklovet. Där arbetade barn och föräldrar tillsammans och det var 29:e året i rad som den dagen arrangerades. Nu är det inte mycket kvar av de så fina och fantasifulla snöfigurerna. Kompisarna Ebbe Lantto och Joel Bergqvist leker istället i sandlådan med några lastbilar.
Till hösten när löven börjar gulna kommer det inte att finnas några barn på skolgården i Vitå.
Det blev klart en vacker våronsdag i april.
Då om ett år kommer det istället att vara tyst där barnen nu leker.
För nu har de styrande politikerna i Luleå sagt sitt och då har människorna i Vitådalen bara till att rätta in sig i ledet.
Eller…?
– Jag trodde att våra politiker ändå skulle lyssna på oss och ta sitt förnuft till fånga. Till sist. Men jag trodde fel. Det här beslutet är galet. Det är inte rätt. Jag vet inte mer vad jag ska säga, säger Jeanette Larsson.
Sedan tar hon med sig sina två barn och går mot personbilen. Nu är det dags att återvända tillbaka till hemmet i Avafors.
Ebbe Lantto och Joel Bergqvist lastar leksakslastbilarna med sand och tippar allt sedan i en större hög.
Vårsolen skiner från en klarblå himmel och man bländas nästan av skenet när strålarna träffar skolans ljusblå fasad. Och två flickor glömmer tårar och tråkigheter när de förenas i en vild gemensam snurr i gungorna.