Saknar sakliga argument

Bo Renberg är adjunkt vid Luleå tekniska universitet och undervisar i muntlig och skriftlig framställning. Han har skrivit böcker om retorik och retorikanalys. Han har tittat på den brevväxling som förekommit mellan vuollerimbon Max Agebjörn och Annchristine Lundström, tidigare Anderson, från Stiftelsen verklighetens center och på ett brev som Annchristine skrivit "Till alla jag känner och övriga". Bo Renberg har även tagit del av den enkät som stiftelsen skickade ut till utvalda hushåll i byn.
- Det är inte fråga om någon professionell retorik. Jag får ett första intryck av att det handlar om en trivial byakonflikt, kryddad med någon slags new age-sörja. Det jag är mest imponerad av är Max Agebjörns brev, det är en skarp analys han gör.
Bo Renberg funderar en stund och säger sedan att Annchristine Lundströms brev ändå visar på en viss retorisk begåvning, även om den är intuitiv. Han konstaterar att hon har en ganska medryckande berättarnerv, som antagligen kommer ännu mer till sin rätt muntligen.
- Den fångar företeelsen och hennes stil. Hon har "sett ljuset", det är som när man har blivit buddhist eller marxist, hon har funnit lösningen. Hon ser på allt sitt agerande i tiden före och efter det. Hon är driven av en vision och vill att andra ska få vara med om samma underbara frigörelse som hon.
Bo Renberg hänvisar till filosofen Aristoteles uppdelning av retoriken i etos, logos och patos, där logos utgör de sakliga argumenten. Etos är det förtroende som utgår från sändaren, den person som talar. Patos handlar om att förankra det man säger i mottagarens känslor, värderingar och vilja.
- Det som är utmärkande för Annchristines brev är att de helt saknar förnuftsargument. Hon upprepar bara vissa fakta, som att Stiftelsen verklighetens center är en affärsdrivande rörelse.
Den retorik som hon använder sig av bygger nästan uteslutande på etos, slår Bo Renberg fast.
- För att bygga förtroende måste man visa för mottagaren att man inte ljuger, att man vill väl. Etos är särskilt viktigt i början av ett tal, "tro mig, lyssna på mig". I det här fallet vill hon få Max Agebjörn och andra vuollerimbor att få förtroende för henne, hon vill visa att hon är en bra människa som går att lita på.
Bo Renberg gör bedömningen att stiftelsens syfte att skapa medvetna människor även ska överföras till hela samhället. I det som handlar om karnevalen inleder Annchristine Lundström med att omfamna hela bygden och få in alla i gemenskapen. Hon berömmer vuollerimbornas engagemang och vad de har uppnått. Dessutom räknar hon upp konkreta saker, som tillkomsten av butiker och aktiviteter som ordnas i byn.
- Det är ett av de mest beprövade sätten inom retoriken, att bekräfta mottagaren och göra sig mindre än mottagaren. Då blir man som vuollerimbo positivt inställd till Annchristine och stiftelsen och tänker "wow, vad roligt att någon ser vad jag har gjort".
Textraden under det inledande stycket lyder "och så finns det de som undrar varför folk flyttar hit och startar upp verksamheter här". Bo Renberg kallar det upplägget för mästerligt.
- Här kommer en kontrast, även om den bara är antydd. Ingen vill väl tillhöra dem som ifrågasätter eller gnäller.
Genom denna formulering blir personer som ifrågasatt eller kritiserat stiftelsen genast isolerade från den övriga gemenskapen. Vidare i samma brev följer en berättelse om en 14-åriga flicka som blir föremål för fördomar och byskvaller.
- Det är också mästerligt, det är som Jesu liknelser. Man kan direkt identifiera sig med den 14-åriga flickan. Det är en konkret och enkel beskrivning av hur förtal fungerar och ett argument mot att utsätta någon för förtal, säger Bo Renberg.
I slutet av den lilla berättelsen framgår det att flickan är Annchristine Lundström själv. Berättelsen fungerar som en parallell till den kritik som riktats mot Stiftelsen verklighetens center och som av stiftelsen betraktas som "skitsnack".
- Som läsare tänker man, "inte vill jag tillhöra det där skitsnackargänget", säger Bo Renberg.
"Jag tycker om dig och blir ledsen när du inte tror på mig och när du tror att jag vill er illa". Så sammanfattar Bo Renberg Annchristine Lundströms argumentationsteknik.
- Det är inte riktigt som att göra en pudel, för då erkänner man ju att man har fel.
I de brev som Bo Renberg tagit del av finns inget erkännande från Annchristine Lundström att hon skulle ha gjort något fel, konstaterar han.
- Men hon lägger sig på rygg och sparkar med benen.
Bo Renberg anser att hennes argumentationsteknik kan vara effektiv, däremot handlar det inte om någon farlig retorik, som exempelvis den som Hitler använde sig av.
- Den är inte farlig på det sättet. Hitlers retorik var kopplad till en verklighetsbeskrivning som folk kände igen. Jag tror inte att Stiftelsen verklighetens center vinner några anhängare med den här retoriken.

Saknar sakliga argument

Stiftelsen verklighetens center använder sig inte av någon professionell retorik. Istället vädjar man till mottagarens känslor.- Det finns inte tillstymmelse till några sakliga argument, säger Bo Renberg.

Stiftelsen verklighetens center använder sig inte av någon professionell retorik. Istället vädjar man till mottagarens känslor.
- Det finns inte tillstymmelse till några sakliga argument, säger Bo Renberg.