– Jag dricker vin till allt, du skulle prova en Sancerre till vanlig Pitepalt, det är riktigt läckert!
För den som sett Alexander Paynes kultrulle Sideways från 2004 går det inte att undvika att ha vissa förväntningar på hur det ska se ut på en vingård. Men Chateau Vidsel, om vi får kalla det så, är något annat. Något helt annat. Vi kan knappast komma längre från amerikansk västkust och pittoreska vingårdar, när vi rullar in i ett vårvintervitt Vidsel och kör genom byn till vad som ser ut att vara en halvt övergiven verkstadslokal. Men väl innanför dörrarna öppnar sig en värld av vin.
Inget vin i garderoben
Marie Grankvists företag, som hon numera äger tillsammans med sin franske affärspartner Maurice Guaslard, har vuxit långsamt men stadigt. När hon scrollar över datorskärmen rullar 400 artiklar förbi. Från att ha startat med Frankrike importerar man i dag i princip från hela världen.
– Eftersom vi befinner oss på en så pass anonym adress tror många att vi har lite vin i en garderob hemma, säger hon och skrattar.
Varför Vidsel och varför vin? För Marie är det inte alls så konstigt som det kanske låter. Med en bakgrund inom restaurangbranschen – hon började redan som tonåring hemma i Gnosjö med sommarjobb på hotell – har intresset för mat och goda drycker haft tid att utvecklas. Vintersäsongerna var det på fjällhotellen jobben fanns, däremellan fanns tid att resa. Under en tid drev hon dessutom hotell och restaurang i Gnosjö tillsammans med sin bror Stefan Andersson som i dag äger Delikatessfabriken, också den i Vidsel.
Nej, syskonen har inga rötter i byn men Marie kom upp första gången redan under tidigt 1980-tal för att gå en utbildning inom turism och rekreation, som bara gavs just här.
– Jag blev helt enkelt kvar och jobbade på i Storforsen och på Värdshuset Renkronan här i Vidsel. Visserligen hamnade jag här av en slump men det är så skönt här. Någonstans måste man få slappna av.
Klagade alltid på vinet
Under tiden på Storforsens hotell träffade hon fransmannen Maurice som ursprungligen kommer från bilbranschen.
– Han är en riktig globetrotter som har rest över hela världen och var en av långliggarna hos oss. Han stannade månadsvis i egenskap av bland annat teammanager för Toyota och testförare för Pirelli. Och han klagade ständigt på vinet. Inget han drack var bra.
Maries redan stora intresse fick ytterligare en kick genom långa diskussioner med fransmannen som hemma i Frankrike hade en vindistribution tillsammans med sin son. 2002 startade hon sitt företag – Caves du Vineum – i liten skala vid sidan av sitt ordinarie arbete.
– Maurice var inte med i firman från början men han var mitt stora stöd och peppade mig att gå vidare. 2005 var jag mogen att satsa för fullt. Jag hann helt enkelt inte med att ha två jobb och kände samtidigt att det gick att leva på att importera vin.
Marie startade med franska viner och har än i dag ett särkilt gott öga till dem.
– Franska viner är generellt mycket prisvärda, medan italienarna har vett att ta betalt. Om jag bara hade en liten slant, skulle jag satsa franskt eftersom det ger rejält med vin för pengarna i jämförelse.
Vinvärlden är relativt liten, ”alla känner alla”, berättar hon. Vinvänner hittar varann och vet hur man nosar upp pärlorna bland ett näst intill oöverblickbart utbud.
För den egna importen är det återkommande resor och besök på internationella vinmässor som gäller. Nu närmast ska Maurice iväg till Italien för att leta ekologiskt vin och viner från Sicilien, bland annat. Och då är det ingen semester.
– Vad behöver vi? Vad har vi saknat? De frågorna måste man ha med sig, och så inriktar man sig på det. Jag måste ha en plan annars går det inte att få grepp om ett utbud av den här storleken.
Inne i vad som egentligen är en rätt spartansk lagerlokal har Maurice och Andreas stylat hyllorna för vår improviserade provning och knäckfrågan – spotta, eller inte spotta? – kräver ett svar.
– Är du på en mässa handlar det om att ta sig igenom dagen. Ska man prova ett 50-tal viner före lunch säger det sig själv att man inte kan dricka ur. Men i dag ska vi inte spotta ... säger han och tittar medlidsamt på foto-Andreas som ska ratta firmabil och förses med en liten zinkkanna för att, just det – spotta!
Fyra viner plockas fram; först ut en italiensk spumante – Pinot Rosé Le Contesse.
– Nu ska vi förbereda gommen, aahhhh, den är så läcker att jag kan tänka mig att dricka den redan efter frukost, säger Maurice och får oss att hitta tonen av jordgubbar i glasen.
Näst på tur, Sancerre H Brochard 2007, en sauvignon blanc från Loire som vi provar med en bit getost. Här är nyckelorden persika, vita blommor och mineraler.
Sedan något helt annat; chilenaren Terramater Cabernet-Sauvignon 2007, Maipo Valley, och slutligen tillbaka till Frankrike men denna gång ett vin från Rhonedalen: Gigondas 2006.
Spumanten och chilenaren kräver privatimport medan de två övriga finns med på Systembolagets beställningssortiment.
Paltsprovningen då – seriöst, funkar det med druvor till den norrbottniska nationalrätten? Självklart, det är egentligen inte konstigare än att italienarna dricker vin till sin gnocchi – sydeuropas svar på vår älskade potatis- och mjölknöl – slår Marie och Maurice fast med en mun.
När vi så småningom lämnar Caves du Vineum och rullar ned mot kusten, sjunker solen över kullarna...kunde ha gjort, om detta vore ett californiskt vindistrikt.