I statens mål för egna bolag sägs att "de ska skapa värde och i förekommande fall se till att de särskilt beslutade samhällsuppdragen utförs väl."
Norrbottningen Max Carlman, var med om att bygga stomnätsledningar när elströmmen skulle göra nytta i Sverige.
– Man blir bara bekymrad. Bolaget skulle ha hållit sig till Norden. Vattenfall är en pulsåder som producerade enorma värden till statskassan men har gjort tokiga affärer i utlandet. Jag lider med de som har det här som sin utkomst. I Norge går pengar till bygden, hade det fungerat så i Sverige skulle Jokkmokk haft 300 miljoner per år, säger Max Carlman, numera pensionär.
Vattenfall, med 8 500 anställda i moderlandet, kan ha halverats i Sverige om två år, befarar Jan Palmqvist, ordförande i Sekos förhandlingsoganisation i Sverige. Ledningen visar ingen vilja framåt.
– Man vill helt enkelt inte presentera ett bra resultat.
Trots sänkta skatter som gynnar företaget talas det på möten bara om hur dåligt allt går, vittnar Palmqvist..
– Det här är inte att rigga oss för en högkonjuntkur. Det finns ingen glädje, ingen framtid. Man ser till att bolaget inte kan leverera till staten, säger Palmqvist.
Han säger sig ha information från ledningen om att möjliga haverier i Luleälven kan följas av uteblivna investeringar för att kunna köra igen, det bedöms olönsamt.
Ett av aggregaten i Harsprånget är lagt i malpåse. Driften där, med fem aggregat, kan inte köras för fullt över tid för då stämmer inte vattenflödet längs älven utan driften sker i samklang med hur kärnkraften fungerar, men oviljan att ta itu med brister skrämmer honom.
– Att få igång ett aggregat som stått stilla länge, det blir enormt dyrt, det vet vi. Vattenfall bygger vindkraft, där nyproduktionen är svindyr, 75 öre per kilowattimme, samtidigt som vi står med vattenkraft som byggts av skattemedel en gång i tiden. En sjuk ekonomisk konstruktion, säger Jan Palmqvist.