Upplevelse utöver det vanliga

Man kan lita obetingat på musikern, kompositören och den kreative inspiratören Erling Fredriksson när det handlar om att skaffa sig nya erfarenheter av det kulturella folklivet och den originella miljön, i Tornedalen. Förra sommaren var han med och arrangerade en fantasifull happening, där publiken fick åka båt på Torneälven och sedan färdas längs en konstnärligt snitslad bana i skogen; där ideliga överraskningar och anslående kreativa installationer hela tiden dök upp. Och i sommar är han den musikaliske ledaren; tillsammans med koreografen Jenny Abdelkader, bakom projektet Vasikkavuoma, ett dans- och musikkonstverk på slåttermyr, vars genrep på just ett stycke av den omkring 250 hektar stora myren ägde rum i onsdags kväll och som det sedan blir fem ytterligare föreställningar av. Varav de allra flesta, enligt uppgift, också är slutsålda. Och det med all rätt. För här uppstod en särskild andning mellan naturen och åskådarna; en poetiskt fantasifull suggestivitet med vemodsaccenter ? som med stor och äkta pregnans gestaltades av det cirka trettiotalet personer omfattande gänget av dansare, musiker och sångare. Vasikkavuoma ligger i Erkheikki, inte långt från Pajala, och för att ta sig ut på myren vandrar man först i någon kilometer utan spång. Och sedan i ytterligare cirka tjugo minuter. På en spång som så småningom leder fram tvärs över myren. Plötsligt stannar så vi i publiken, ett femtiotal personer, upp och lyssnar. Sång hörs från skogen intill. Nästan som från lockande sirener. Det är en helt lugn och stilla och solig och bara lagom myggberikad kväll i den tornedalska storskogen. Och det är nu en alldeles fantastisk känsla, som bara ramlar över en. Vi anländer så småningom ut på myren. Och där, ett stycke ut på den, står en kvintett musiker, i blått. Och börjar stillsamt spela för oss. Längre bort, mot skogsbrynet, skymtar en grupp i grönt och orange. Det är dansare, som närmar sig oss. Och vi i genrepspubliken, vi stod bara stilla och helt hänförda på den där spången och bara djupandades in av den mycket speciella stämning som skapades och förmedlades och uppstod och förtätades över den gamla slåttermyren. Några lador stod utspridda lite här och där. Ett älgtorn skymtade. En knotig liten björk fanns där likaså. Och musikerna spelade för oss. Och sångarna sjöng för oss. Och dansarna dansade för oss. De illustrerade det hårda, men samtidigt lustfyllda arbetet, med slåttern. Det klafsade taktfast kring dansarna och melodin från sången nådde oss besvärsfritt: ? Svinga lien, hässja höet. Johanna Sirkka tog ett sopransaxsolo. Desiré Nordqvist och Emil Kieri utförde en mycket suggestiv dans. Och det hela fortgick att vara en rytmiskt gungande och insisterande tornedalsk folkrörelse, som spred sig ut över slåttermyren och upp mot skogen. En upplevelse, alltså. En verkligen mycket speciell upplevelse. ? Jag såg en rad med dansare på en spång framför mig, förklarade koreografen Jenny Abdelkader lite senare den vision hos henne som nu har genomförts och förverkligats. ? Det finns inget mera att önska. Det här blev så fulländat som man bara kan begära, tyckte en glad och lycklig Erling Fredriksson. Och Desiré Nordqvist och Johanna Sirkka grillade sig ett par korvar, medan resten av styrkan ? inkluderande genrepspubliken ? bjöds på en välsmakande rustik slåttermåltid: klådda, med gravad lax och rimmat fläsk som pålägg. Och mjölk eller ?simma? att dricka till. Och det kan säkert bli flera gemensamma projekt för teamet Fredriksson och Abdelkader också. Det var ingen av dem så särskilt främmande för. Så ... då återstår det att se vilken del av Tornedalen som man kommer att få besöka nästa sommar och få uppleva något kulturellt speciellt, där och då. Spänningen fortsätter. Liksom också äventyret.