– Vi tycker att världen kommer närmare inpå oss för varje dag som går, förklarade projektledaren Janne Olofsson.
Det kändes också som ett naturligt val av teman i och med att Luleå för ett halvår sedan fick sin första fristadsförfattare. Det innebär att kommunen erbjuder en kulturutövare en fristad under två år genom en särskilt sorts uppehållstillstånd som man ansökt om hos Migrationsverket.
Tesfagiorgios Habte Kelati från Eritrea, är Luleås första fristadsförfattare. Under fyra år i fängelse i Eritrea hade han inte ens tillgång till papper och penna, men nu jobbar han med en ny bok, samtidigt som han läser svenska på SFI.
– Vi har så klart festivaler i Eritrea också, och regeringen låtsas som att det ger invånarna rätt att uttrycka sig. Men vi får inte skriva och säga vad vi vill. Det ska först igenom regeringens censur och därefter medias censur. Men det värsta är att du dessutom måste censurera dig själv.
Att få uppleva en bok- och bildmässa där alla har rätt att visa sin konst, sina fotografier och vad de har skrivit tyckte han kändes underbart.
– Jag tycker om att vara en del av det.
Med tanke på temat hade arrangörerna även bjudit in Carlos Rojas, samhällsanalytiker vid Sweden Research, och författare till boken ”Var går gränsen?” Boken handlar om hur man navigerar etiskt, realistiskt och hållbart i flyktingfrågan. Han inledde sitt seminarium med ett tankeexperiment:
– Jag gissar att ni är ungefär 40 åhörare i det här rummet. Skulle ni kunna tänka er att ta emot en person i behov av skydd?
Ingen protesterar.
– Det är samma reaktion överallt när jag ställer den här frågan och det är intressant. En person på fyrtio, eller egentligen en på 60, motsvarar nämligen 2015 års svenska flyktingmottagande då medierna rapporterade om anstormning och kaos överallt.
Han menar att orsaken till det upplevda kaoset var att kommunerna inte blev förvarnade om vad som skulle hända i förväg så att de kunde förbereda sig.
– Efteråt var det däremot många som berättade att de hade löst situationen på ett bra sätt.
Hur många flyktingar ett demokratiskt land vill ta emot handlar mest om vilken kvantitet som regeringen tror att opinionen tål, inte vad som i praktiken skulle vara realistiskt och möjligt.
– Det fanns länder som gick ut med att de skulle ta emot exempelvis 25 000 syriska flyktingar eller som i ett annat fall, 250 familjer, trots att de borde haft kapacitet att ta hand om många, många fler.
Om världens demokratiska länder istället tog gemensamt grepp om flyktingmottagandet, precis som man gör i klimatfrågan, skulle man lätt kunna erbjuda skydd för världens drygt 50 miljoner flyktingar, har han räknat ut.
Idag hamnar istället 95 procent av flyktingarna i diktatoriska länder, där de ofta bor i flyktingläger och saknar mänskliga rättigheter.
– Av de tio länder som tar emot flest flyktingar är Turkiet det som kommer närmast en demokrati. Turkiet har tagit emot tre miljoner, konstaterar han.
Det som Carlos Rojas tycker är viktigt att komma ihåg i flyktingdebatten är att det händer någonting med oss, både som individer och som befolkning, när vi säger nej till att ta emot människor i behov av skydd.
– Det är inte vår naturliga läggning att inte ge hjälp när någon behöver hjälp.
Efter sitt föredrag gick han, liksom jag, en trappa ner för att lyssna på ett gäng unga estradpoeter i biblioteket.
Charissa Martinkauppi från Boden läste sina på en gång slagkraftiga och humoristiska dikter som ”Min moster är revolutionär”, ”Jag är språklös”, och ”Kärleksbrev från en sociopat”. Hon var glad att ha blivit inbjuden till Bok & Bild.
– Det är jättefint arrangemang. Jag får dela scen med så många andra häftiga personer.