Efter en vilt forsande färd genom skogen, lugnar Råneälven ner sig och ett jordbrukslandskap börjar ta form. Vid första selet ligger Valvträsk, byn med en egen musikfestival.
Många trodde att det var ett skämt, när ryktet började spridas om att Timbuktu skulle ge en konsert i Valvträsk. Den lilla byn långt upp i skogen hamnade plösligt på folkets läppar och sedan 2011 har tre Valvträsksfestivaler gått av stapeln. Rapparen Jason Diakité berättar hur det kommer sig.
– Jag blev ju förälskad i en norrbottning som sedan visade mig Norrbotten och då blev jag förälskad igen. Jag gillar folkets öppenhet, energi och drivet jag har hittat i de människor jag träffat runt i Valvträsk, Gunnarsbyn, Överstbyn, Lassbyn. För mig har Valvträskfestivalen varit ett tillfälle att vara med och hjälpa till i trakten vilket har varit väldigt kul.
Intäkterna har gått till ett nytt värmesystem till Folkets hus i Gunnarsbyn och en ny bagarstuga i Valvträsks byagård.
Jason Diakité gifte sig i området i somras och har fullt upp med sitt turnerande i år. Men nästa år finns det stora chanser att festivalen får liv igen.
Råneälven har sin mynning söder om Dundret i Gällivare, och vindlar sig till största delen genom vildmark och enstaka hus fram till Valvträsk. Där breddar den för första gången ut sig i en sjö och landskapet ändrar karaktär och blir till jordbruksmark. Men byn uppstod egentligen av industriella skäl, berättar Hans Engström, byåldersman sedan 1967.
– En titel som enligt tradition gick till den man som ägde byns oxe, tillägger han med sitt djupa skratt.
Han är en reslig man som intar rummet med både kropp och själ. När hans fru, Kerstin Engström, beställde ett mindre porträtt till honom på hans födelsedag av den lokala konstnären Zara Hallman, kom protesten efter ett tag att det inte gick att porträttera honom liten. Ett enormt guldinramat porträtt är nu det första ögat möter när jag kliver in i huset. Hans Engström hämtar gamla dokument medan Kerstin serverar te och laxsmörgås. Det här är en ung by, förklarar han och visar papper från familjen Knort som kom till byn 1822 för att tillverka tjära, som de funnit i trakten. Tunnorna flottades ner längst älven, där timret sedermera skulle flyta, 1904 till 1961 berättar han.
När man åkt förbi byagården i Valvträsk öppnar landskapet upp sig, med ängar och gårdar och en förtjusande utsikt över Råneälven. Just där har Hans Engström sitt åkeri. När Hans Engström föddes, fick hans far en lastbil av det åkeri där fadern arbetade, och sedan dess har familjen kört timmer.
– Det är förbannat fint här, konstaterar Hans Engström och tillägger nöjt att han nog har ett av Sveriges vackrast belägna åkeri.
En hemtjänstbil kör in på granngården och några hästar sparkar upp stora moln av damm för att svalka sig i hettan. Det är Linnea Cederlunds hästar, trebarnmamman som just flyttat hit.
– Min släkt är härifrån. Mamma har stuga här och jag köpte det här huset redan för tre år sedan, förklarar hon, där hon sitter nyvaken på trappan. Det är sommarlov och barnen sover än. Gården är full av somriga leksaker.
– Barnen har en annan frihet här. De kan sova i tält på gården utan att man är rädd att det ska komma någon. Skolan i Gunnarsbyn är liten och trygg och inte 27 barn i klassen som i Boden. Och här kan jag också ha hästarna där jag bor, summerar hon.
På eftermiddagen är det full fart på barnen Saga, Alva och Liam Cederlund nere på stranden. Det är långgrunt och ovanligt varmt i vattnet efter den ihärdiga värmeböljan. Liam virvlar mest runt under vattenytan, medan Saga svarar på vad hon tycker om att flytta hit.
– Jo, det är bra. Det bästa med sommaren är att det är varmt i vattnet och en bra sand. På vintern är det Gumberget. Dit kan man åka skoter och fika.
Vi går längre ut i vattnet, förbi flotten, där botten ändrar karaktär till någon märklig stenbotten.
– Det är barken som ligger kvar sedan flottningens tid, förklarar Linnea Cederlund.