Sigrid Sandström har i sin gärning som konstnär och som professor på konstakademin haft anledning att grundligt fundera över detta. I ett skede är måleri en idé som övergår till en aktivitet, en process, men när en målning blir färdig är den något helt annat, ett objekt. Tillblivelsen av ett verk har i sig kvaliteter som inte är möjliga att uppleva i det färdiga verket. De kanske är bortmålade och idén är förändrad men de har likafullt haft betydelse för slutresultatet. För målaren är processen en sak men för betraktaren (även konstnären är en betraktare) är det någonting annat. Sandström ställer även frågan, vad är en målning. Ett av hennes svar redovisar hon i form av ett tredimensionellt föremål med både fram som baksida. Hon har helt enkelt gjutit av en målning och visar den som tvådelad skulptur. Hon kallar verket "Split version". Ett annat svar är att det kan vara en illusion som speglar våra upplevelser av djupverkan och visuella berättelser på en platt yta. Den synvillan förstärker hon i vissa verk genom att använda spegelglas som dubblerar våra upplevelser av djup i bilderna och i rummet. En målning behöver inte heller inte vara illustrativ, full av betydelser, eller vara estetiskt tilltalande, den är sig själv nog. För att parafrasera Gertrud Steins rosresonemang, en målning är en målning är en målning, den är ett iscensatt objekt, ett föremål för formuleringar, upplevelser och reflektioner, ett yttre och ett inre samtal.

Sandström arbetar med lager av akrylfärg, tidvis i nästintill homeopatiska utspädningar. Hon låter färgen flyta ut på de stora dukarna, medan ytorna fortfarande är blöta lägger hon i plast- och textilsjok som får torka med i färgen. De lämnar efter sig amorfa texturer, veck och blåsor som påminner om vävnadsprover och mikroskopiska preparat. Dessa stramas upp med målade eller tejpade kontrasterande former som skapar spänningar och riktningar i allt det flödiga. Färgtemperaturer och överlappningar skapar djupverkan i bilden. Ibland ser man inlagda bitar av silvertejp som reflekterar ljuset i rummet och som ömsom lägger sig ovanför eller in i bildplanet. Trots ett närmast hämningslöst förhållande till materialet och en prövande hållning till måleriet som sådant ser man att hon vet vad hon sysslar med. Medan hon med ena foten lekfullt känner sig för utanför de estetiska ramarna har hon den andra foten fast förtöjd i modernismen, närmare bestämt i den abstrakta expressionismen. Det kanske inte så underligt hon är utbildad i USA och där är den traditionen lika fast förankrad som Cobramåleriet är cementerad i Danmark.

Hennes medutställare Anton Elfving, för övrigt en elev till Sigrid Sandström, formulerar sig inte lika färgmässigt kraftfullt och oförmedlat som sin lärare. Vilket är full förståeligt detta är hans första utställning efter utbildningen.

Artikelbild

Sigrid Sandström, "Utan titel", akryl på pannå, 2012.

Det vilar något av dunkelt oförlöst och trevande över hans målningar. Ett sökande som manifesteras i tecken ur vår samtid. Han har ofta utgått från emojis, webbaserade piktogram, smilys och liknande, såna vi har i våra telefoner, och robotfilter så kallade chaptas och försökt göra måleri av dessa. Chapta är förvrängda texter som vi kan läsa och bekräfta våra svar med på webben. Dessa texter är till för att förhindra missbruk av e-posttjänster. Det är företeelser som ligger i tiden men det gör dem inte mer spännande bara för att de målas i olja. Jag kan förvisso se en viss ironi i processen, att Elfving valt att utföra dem i ett så traditionstyngt material som oljefärg, men det räcker inte riktigt för mig när jag betraktar slutresultatet. Inte heller kan jag känna någon hänförelse inför den grå målningen "Utan titel" som han utfört för att göra en ”målning som inte säger någonting”. Den återvändsgränden fastnade minimalisterna i redan för femtio år sedan. Tillblivelseprocessen med dess kvaliteter blir en angelägenhet endast för konstnären. För mig som betraktare blir den enfärgade ytan inget visuellt äventyr endast något exkluderande.