Svenskarna som stannar i Ukraina

Scaniachefen Håkan: "Ren ondska" nära vårt kontor

I Butja, som under fjolåret blev ökänt för krigsbrott och förödelse, ligger lastbilstillverkaren Scanias huvudkontor. Ukrainachef Håkan Jydes vardag där präglas av säkerhetstänk och beundran för ukrainarnas motståndskraft.

– Vi har kommit varandra väldigt nära här. Man ser verkligen vad folk går för, berättar han för TT.

Jydes minnen av krigsutbrottet är levande. Skolorna hade börjat stänga och ambassader flög ut personal när 50-åringen insåg att han måste evakuera sin familj.

– Jag körde ut till kontoret på morgonen och berättade att vi måste lämna. Då såg jag på mina kollegor att nu är det allvar, berättar han.

– Vår tanke då var att vi är tillbaka om någon vecka eller två.

Han satte upp ett temporärt kontor i Riga och ägnade mycket arbete åt att försöka evakuera medarbetare med familjer. Några månader efter krigsutbrottet bestämde han sig för att återvända. Synen som mötte honom i Butja utanför Kiev var omskakande.

Området erövrades i början av mars 2022 av ryssarna. När invasionsstyrkorna några veckor senare drevs bort avslöjades ett skräckvälde med hundratals civila dödsoffer, tortyr och våldtäkter.

– Våra anställda bor i stor utsträckning i det här området. Det var en enorm förstörelse. Ren ondska, säger Jyde allvarsamt.

Även Scaniaanläggningen hade varit ockuperad.

– De (ryssarna) hade minerat en del av anläggningen. Vi fick hjälp att avlägsna minorna, så steg för steg kunde vi återgå. Man kan ju reparera bilar även med kulhål i väggarna.

Håkan Jyde har stannat i Ukraina och arbetat, men utan sin familj på plats. Lastbilsbranschen känns viktigare än någonsin, tycker han.

– När ett samhälle hamnar i fullständig kris är transporter och logistik helt avgörande.

– Det här jobbet är säkert det viktigaste jag någonsin kommer att ha.

.

FN-anställda Rabab: Kriget ger perspektiv

Smällen utanför fönstret är öronbedövande och 29-åriga Rabab Bassam från Örebro tror först att det handlar om en olycka. Men hennes tillfälliga hemstad Kiev har drabbats av en robotattack för första gången på flera månader.

– Där och då insåg jag att jag är här, berättar hon för TT.

Robotattacken skedde i höstas. FN-anställda Bassam, som då varit i Kiev några månader, berättar att hon i kaoset agerade tvärtemot de instruktioner hon fått.

– Vad gör jag? Springer till fönstret, trots rekommendationer som vi matas med – att ta er bort från alla fönster! Det var min första reaktion som inte alls var exemplarisk.

Rabab Bassam arbetar för FN:s flyktingorgan UNHCR. Hon har haft möjlighet att lämna det krigshärjade landet men vill stanna i Ukraina till årsskiftet – minst. Trots flyglarm och robotattacker har vardagen sakta tagit över. Arbetet är intensivt men det finns tid för vänner, hemmamys och promenader i staden.

– Det är också en försvarsmekanism, att fortsätta livet som vanligt. Men när flyglarmet går tar vi oss alla ner till skyddsrummet – oavsett om man vill eller inte, man vänjer sig.

Att åka till ett krigsdrabbat land tvekade hon aldrig inför.

– Att FN och UNHCR är närvarande och fortsätter sitt humanitära arbete, det behövs. Jag kan bidra med min lilla del. För mig fanns det inte på kartan att inte åka, säger hon.

Överlag går hon inte runt och känner sig rädd. Däremot påverkar kriget på andra sätt.

– Det här med tid, det har jag tänkt mycket på. När jag bodde i Sverige och hade en normal vardag tänkte jag "det här kan jag göra i morgon", berättar hon och fortsätter:

– Men i höstas när jag inte hade någon el och satt där i mörkret med en ficklampa från Kjell & Company tänkte jag: "varför tog jag inte den där fikastunden i dag?". Ingenting är ju garanterat. Du kanske lever i morgon, men du kanske inte har el och vatten. Då kanske det inte går att gå ut. Du kanske sitter i en kall källare för att ta skydd. Man får perspektiv.

.

Soldaten Tobias: Kriget visar vad livet innebär

"Jag kommer vara engagerad i konflikten tills att den är löst. Förhoppningsvis på Ukrainas villkor."

För ett drygt år sedan lämnade 26-årige Tobias Engqvist Umeå. Nu är han inne på sin andra vända till Ukraina och befinner sig vid fronten – men är förtegen om exakt var.

"Just nu befinner jag mig på ett förband som opererar i mindre lag/grupper med mycket varierande arbetsuppgifter. Mer kan jag inte säga", skriver han i ett mejl till TT.

Hans resa började hemma i Umeå i fjol. Tobias Engqvist följde nyheterna om Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina intensivt. Det var pandemi och distansstudierna fick honom att längta efter något annat.

Han hörde president Zelenskyjs vädjan om hjälp från utlandet och fattade ett livsavgörande beslut.

"Jag tvekade några dagar innan jag kontaktade den ukrainska ambassaden angående att åka som frivillig och strida."

Det tog tre veckor från beslut tills han korsade gränsen cirka 200 mil hemifrån.

Varför?

"För att det är ett mycket givande uppdrag som belönar mig med erfarenhet om vad livet egentligen innebär".

Vägen till fronten har var krokig. Den nybildade främlingslegionen han först hade kontakt med höll inte ihop. Tobias Engqvist började ta hand om sårade i en sjukvårdsbataljon. Parallellt uppdagades Butja och Irpin och alla krigsbrott, skriver han.

"Där bestämde jag mig för att jag måste delta mer aktivt i konflikten. Men inte genom främlingslegionen."

I maj i fjol kom han till ett då nystartat kompani. Nu handlar hans vardag mycket om "väntan, invänta beskjutning från artilleri eller med språng lösa en ny uppgift". Han har varit hemma i Sverige en gång, nästa paus från kriget väntas i antingen sommar eller till jul.

"Min familj känner att det är jobbigt men är mer accepterande över mitt beslut och mer förstående över mitt motiv."

TT: En del som åker till fronten gör det för spänningens skull eller för att de är intresserade av krig. Vad säger du om det?

"Det finns vissa sådana människor här och jag känner inte att jag kan jobba med sådana. Just för att de tar onödiga risker bara för spänningens skull", svarar Tobias Engqvist.

"Vissa har kommit för att de är nyfikna på hur det känns att döda en annan människa eller för att de går igång på det och kan göra det lagligt här. Vissa för att de kan få en maktposition av något slag."

TT: Är du någonsin rädd?

"Självklart, men det kommer alltid efteråt. Jag kan inte vara rädd när vi ska lösa uppgifter".