Full fart för Storpotätens pappa

Vinden viner i gränderna och regnet strilar ner, på det där långsamma och liksom outsinligt insisterande sättet. Det är definitivt inte något drömläge att befinna sig utomhus, och att komma in i värmen på Upsala Stadsteater känns, vid en jämförelse, som en verklig befrielse. Där inne, på den största scenen och i den salong som rymmer över 500 personer, växer för tillfället fram en föreställning med alla möjligheter att bli magisk. Och det är en son av Svartön i Luleå som administrerar den och även spelar huvudrollen i den. Staffan Westerberg. Alla strumpors, storpotäters och pannkakors ständige betvingare. Mannen bakom föreställningar som Huvvaligen, Att man ids, Vilket bängligt sekel och Pite 55. Samt (givetvis) en klassiker som TV-serien Vilse i pannkakan, med sin sceniska pendang långt senare. Pjäsen i fråga nu heter Dass och detta ska utläsas som Det akademiska sjukhusspektaklet. Och egentligen karakteriseras den inte heller som någon pjäs utan som en show. Och det handlar om sjukvården, så som Staffan Westerberg betraktar densamma. ? Det är både skoj och allvar här. Men det är också lika gott om oväntade och absurda infall och inslag, som i vilken Staffan Westerberg-uppsättning som helst, säger mannen bakom Dass under en kaffepaus i repetitionerna och när han just har sänt i väg sin regiassistent Robert Aronsohn (skåning men numera bosatt i Harads) för att inhandla fikabröd (det blev semlor). Premiär nästa månad Utgångspunkten den här gången (premiär den 11 februari och sedan blir det massor av föreställningar av den nästan tre timmar långa spektakeluppsättningen innan finalen den 16 april) är att ?Någonting är sjukt inom sjukvården ? men det saknas diagnos?. I jakten på den diagnosen irrar Staffan Westerberg själv omkring i det gigantiska sjukhusets kulvertar och korridorer, i rollen som sjukhusdirektören Erik Hemmingway. ? I verkligheten heter sjukhusdirektören Erik Hemmingsson och han och jag är faktiskt nästan skrämmande lika varandra till utseendet, rena rama enäggstvillingarna faktiskt, försäkrar en finurlig Staffan Westerberg. ? När jag skulle döpa om honom till pjäsen så frågade han om det inte kunde gå för sig att få heta Hemmingway. Och det gjorde det ju. Staffan Westerberg tillfrågades för ungefär två år sedan av ledningen för Upsala Stadsteater om ?han möjligen hade något på gång?. Sedan växte texten fram gradvis, med ändringar som fortfarande äger rum, och så startade repetitionerna med den av Westerberg egenhändigt handplockade ensemblen i november. ? Jag har ju tillbringat större delen av mitt liv med att vara hypokondriker och knappt ens vågat gå till läkaren för att ta ett blodprov, erkänner Staffan Westerberg. ? Inte så att jag var rädd för själva sprutan. Utan mer då för de hemska resultaten och oundvikliga följderna av blodprovet. ? Redan som liten ville jag gå till snälla syster Signe och få en difterispruta och bli förklarad frisk och få sommarlov hela livet. Men detta har jag hittills inte vågat. Över scenen hänger en stor glödlampa och den jämför sig Staffan Westerberg med. Om än med begränsad lyskraft. För övrigt hans modesta parallell till kristallkronan i The Phantom of the Opera. ?Det var en upplevelse? ? Det fanns en tid när jag var stamkund hos akuten på Sabbatsbergs sjukhus. Men nu har jag döden inom så nära räckhåll att jag har lärt mig att ?fejsa? den och att inte längre vara rädd. ? Jag har ju alltså, av ovan nämnda orsaker, knappt haft någon kontakt med den svenska sjukkvården. Fast i april förra året fick jag gulsot och då låg jag inlagd på ?Ackis? i Uppsala, som Dass handlar om, i några dagar. ? Och det var ju en upplevelse. Framför allt tycker jag att alla systrar och sköterskor är värda en betydligt högre lön än vad de nu får. I föreställningen finns det en syster som heter Syster Mus. Hon behöver ?mera ost i lönekuvertet?, sägs det. Vi möter också doktor Golf, doktor Flört, doktor Struts, syster Siri och syster Björn. Med många flera. Dass handlar om ett samhälle där vi får allt mindre med tid för varandra. Ett sjukt samhälle skapar mer och mer patienter. Hur ska vi orka, undras det i texten. Vi behöver mera resurser och människor som ids bry sig! Alldeles som det brukar ha för vana att vara med Staffan Westerberg rullas hela handlingen i föreställningen också upp med av massor med absurda detaljer och av mycket skratt och smärta. ? Jag citerar mera än gärna Nobelpristagaren i litteratur, Elias Canetti, som en gång uttryckte sig så här fint: ?Det är ett hån mot livet att man ska behöva dö?, säger Staffan Westerberg och ser mångtydigt spjuvermässigt filosofisk ut. Och i den första akten av Dass är det ganska mycket den drastiska sitauationskomiken som dominerar, medan stråken blir betydligt mörkare efter paus. I Dass lever rörposten sitt eget liv, hissdörrar öppnas och stängs oförklarligt, rullstolar och bårar åker fritt omkring. Och när man dör ? då kommer man till Jukkasjärvi. Bilden ändras efter hand Och som syster Angelika, ambulansförare och före detta skyddsängel ? spelad av den från olika sammanhang vid Norrbottensteatern och ett flertal tidigare uppsättningar av Staffan Westerberg väl bekanta Karin Paulin ? uttrycker det: ?Man bara fryser arselet av sig där uppe och ligger där i skaren som ett stelt fån och flaxar och gör en ängel i snön för att minnas sina vingar, medan Micke Persbrandt kommer ut från isbaren och pissar God jul i snön minst en gång i halvtimmen.? Det inledningsvis skrämmande Jukkasjärvi förvandlas dock också, gradvis, till ett slags Elsa Beskow-landskap. Ett sånt som man faktiskt vill komma till. När det är så dags. Dass innehåller också, exempelvis, poeten Gustaf Fröding på rullskridskor, gamla svenska schlagers som Världen är full av violer, uttryck som ?Jävla strumpnisse? och ?Vi har mumsat färdigt på livets palt? och är det något som Staffan Westerberg hoppas på, så är det att publiken ska skratta mycket ? men också att den på väg hem från föreställningen ska stanna upp och utbrista: ? Men fan ? han har ju rätt! ? Det skulle väl vara en bra idé att skriva ut recept till den här föreställningen och då kunde man väl referera till mig som leg. lekare, så som Pekka Langer brukade kalla sig förr i tiden, säger Staffan Westerberg med sitt typiska hähä-häande godmodiga skratt. För musiken svarar Gustave Lund och Peder Ernerot, från numera nerlagda gruppen Just D, och det finns folk med anknytning till Norrbotten med i föreställningen också. Karin Paulin, som redan nämnts och som tycker det är ?en ynnest att få jobba med Staffan Westerberg, man känner sig alltid så väldigt väl omhändertagen?; Åke Candell, som gjort den fantastiska scenografin och som ofta jobbat med Staffan Westerberg tidigare och som säger ?han skapar en helt egen värld och så tillåts man komma in på besök i den och det är ju ett stort privilegium?, samt Ina Andersson, som gjort kläderna till föreställningen och som är tjänstledig från Norrbottensteatern för detta uppdrag. Barnligt men effektivt ?Jag tycker det är najs att tvätta bajs? sjungs det kraftfullt från scenen och Staffan Westerberg skrockar förtjust och säger att nu ?är lokomotivet i gång igen? och hoppar ut ur en hiss och presenterar sig med orden: ? Hej, här har ni mig, Erik Hemmingway, I Did It My Way! ? Det är många barnsliga formuleringar, men kanske är de effektiva också, säger han lite senare. ? Jag kan inte tycka annat än att det här är mycket lustfyllt. Och jag håller mig ju fortfarande upprätt och kan prata tydligt. Fast mellan varven är jag ju förstås en trött gammal man också, beskriver Staffan Westerberg obevekligt sig själv. Men: det finns erbjudanden om jobb från Norrbottensteatern för honom också. ? Ja, de vill att jag ska göra någon slags musikal om Storgatan för dem. Men oj då: det där fick jag ju visst inte säga något om ? ursäktar han sig och ser lite lagom klädsamt förskräckt

Full fart för Storpotätens pappa

Det är mörkt, grått och bistert väder i Uppsala den här tisdagen i januari.