Det är med skräckblandad förtjusning som Kurirens husdjursteam knackar på i huset i Unbyn på den södra sidan av älven mellan Luleå och Boden. Tänk om någon har smitit eller rent av rör sig löst?
Väl inne i huset förstår vi att här hålls inga reptiler eller kräldjur lösa, samtliga ligger i prydliga terrarium med stängda dörrar. Varningsmärken uppmärksammar på de giftigaste sorterna.
– Det har hänt att någon orm har smitit då jag glömt en dörr öppen när telefonen ringt. Men de har inte hunnit långt, säger Danne Andersson,54, lugnt.
Intresset för reptiler tog fart redan när han var i sexårsåldern. Han brukade hänga med sin pappa som gillade att besöka tropikhus och ormexpon. Det första egna kräldjuret var en vattensköldpadda.
– Den var liten, i storlek av en femkrona och av den sorten som fanns i varenda zooaffär. Den första ormen skaffade jag när jag var kring 12–13 år, därefter har det i stort sett alltid funnits någonting. Min första spindel provade jag på när jag och frugan just träffats, men den fick lov att flytta ...
För att göra en lång historia kort så har "frugan" nu vant sig. För i huset finns både giftiga fågelspindlar och skallerormar, de sistnämnda får vi tyvärr inte se då de finns i ett mörklagt rum på grund av värmen.
– Några av skallerormarna har klart dödlig gift så jag har adrenalinsprutor hemma. Det som är intressant med giftiga skallerormar är att de kan ha tre sorters gift beroendes på vart i världen de bor någonstans. Jag hanterar både spindlarna och skallerormarna med verktyg och bara när jag behöver städa åt dem.
Den största av hans skallerormar är närmare 1,70 meter lång.
I vardagsrummet finns hans stolthet, ödlorna. Och det är inte vilka ödlor som helst utan gila- och skorpiongiftödlor, båda tillhör de kategorin giftödlor och han köpte dem för några år sedan.
– Det har varit en dröm sedan jag var barn, jag har trånat efter dem sedan jag fick min första reptilbok. De är ganska härliga, när de är aktiva vilket de är ungefär en timme om dygnet är de jätteaktiva och donar på, sedan plötsligt kan de precis som Skalman i Bamse bara somna, mitt i ett steg eller i en vattenskål.
En av skorpiongiftödlorna fick dessutom en unge i december som nu bor i ett litet terrarium bredvid.
– Jag lyckades kläcka ett ägg, de tar 160 dagar och är inte det lättaste, det är bara två till tre stycken i Sverige som lyckats med det. Ägget kan inte ligga kvar hos honan då hon bökar sönder det, inte heller ungen då de kliver på varandra.
Även om båda ödlearterna är giftiga så är det inte farligt att bli biten, däremot gör det ont.
– Jag har haft en riktigt liten fast i fingret, det gjorde ordentligt ont i sju till åtta timmar efteråt. Men de här är jättesnälla, riktiga keldjur och när de blir större är det ingen fara. De kan ha lite dåligt morgonhumör bara, säger han medan han styrker en av dem över ryggen.
Drömmen är att öppna ett eget tropikhus. Dessvärre menar han, ligger det i så fall långt fram i tiden.
– I alla fall med dagens lokalhyror, det går heller inte att ta vilken byggnad som helst då det är en massa krav om utrymme och annat som måste uppfyllas.