Det storslagna och episka postrockbandet Mono (från Japan) är hundra procent atmosfär. Jag förväntade mig att det skulle krävas en större dos uthållighet för att stå ut med denna shoegazing, men nej, redan efter cirka 40 minuter tackade de för sig. De ibland 15 minuter långa låtarna byggs upp långsamt och avslutas ofta med makalösa gitarrurladdningar (gärna med båda fötterna på distpedalen).
Bandet består av tre män och en kvinna – Takaakira Goto, Yoda, Tamaki Kunishi och Yasunori Takada. De två gitarristerna, Goto och Yoda, sitter ner på varsin sida av kvinnan, basisten Kunishi. Hon är den majestätiska figuren som håller samman gruppen rent estetiskt när de står på scen. Samtliga rör sig stillsamt, gömmer sig bakom sina långa frisyrer och är mer intresserade av instrumenten än av publikkontakten. Fascinerande.
Med svävande kompositioner och en experimentlystnad kan man kalla Mono för en konstmusikalisk ensemble. Ta filmmusikern Ennio Morricone och pumpa honom full med hallucinogener, och sedan ger du honom en distad elgitarr – där har du Mono.
Utan att yttra ett enda ord förmedlar dessa japaner en sak - när de spelar på en festival så ska man vara närvarande. I det blå ljuset och mitt i scenröken finns fyra människor som vet hur man ställer till med en totalupplevelse.