Rättsläkaren om sitt arbete: "Jag har inte känt dem som levande"

– Man börjar liksom från döden.

När den 57-åriga rättsläkaren på onsdagen kommer in i Piteå tingshus är det två dygn sedan intervjun. Hon har åkt de 20 milen för att redogöra för sina iakttagelser från fyndplatsen och obduktionen av Vatachareeya Bangsuans kvarlevor.

Ett arbete som för de flesta känns olustigt och helt främmande.

– Man vänjer sig väldigt snabbt. Jag har ju inte känt dem som levande. Det är den stora skillnaden. De är främlingar för mig. För mig är det en kropp som alltid har varit död. Man börjar liksom från döden. Det är absolut inte jobbigt på något sätt, säger Susan Sprogoe Jakobsen, verksamhetschef och rättsläkare på Rättsmedicin på Universitetssjukhuset i Umeå.

Lunchen är avklarad och hon tar emot på kontoret i Rättsmedicinarverkets lokaler. Det som fångar synintrycken är rader av medicinska böcker, datorn och microskopet.

Jobbet handlar mycket om det, konstaterar hon. Analyser av bilder och kroppssubstanser.

Men också obduktioner av brotts- eller olycksoffer eller personer som avlidigt på grund av missbruk. Människor som har lemlästats. Människor som har avslutat livet för tidigt.

Har det aldrig varit jobbigt?

– Nej, det tycker jag inte. Jag vet att vissa rättsläkare tycker att det är jobbigt när det är barn. Det som kan vara jobbigt är om man kan relatera till något i ens eget liv. Men man har lärt sig att hantera det och håller det på avstånd.

Tre rättsläkare i Bodenfallet

Susan Sprogoe Jakobsen tycker att sjuksköterskor, till exempel på akuttagningar, har en betydligt tuffare miljö.

– Där är det människor som är i livet och som har smärta.

Du berörs mer av det?

– Mycket, mycket mer. Här är det lugnt och man kan ta sin tid. Det är mycket enklare.

Några gånger per år görs de första undersökningarna på plats. Då hänger alltid ett antal frågetecken över fyndplatsen. Det kan handla om ett spaningsmord som i det nu aktuella fallet.

I dessa undersökningar, som alltid görs tillsammans med polisens kriminaltekniker, deltog i det fallet tre rättsläkare. Minimum i mordfall är två stycken, säger regelverket.

– Det ska man helst göra inom det första dygnet. Har det gått mer än ett dygn, då kan vi inte säga så mycket. Kroppstemperaturen faller ungefär en grad per timme och efter tio timmar har den omgivningens temperatur, förklarar Susan Sprogoe Jakobsen som har varit involverade i en rad uppmärksammade mordfall i Norrbotten.

Den rättsliga obduktionen av Carolin Stenvall 2008 utfördes också av henne. Då kunde spår säkras som visade att skotten som träffat hennes kropp avlossats när hon var vid liv.

Dessa fall gör arbetet till något extra, menar Susan Sprogoe Jakobsen.

– Det är väldigt roligt att vara rättsläkare. Och det är spännande.

En verklighet som direkt kan kopplas till kriminalromaner och filmer. Men en Martin Beck och Gunvald Larsson stående vid liket, är inte en korrekt beskrivning av verkligheten.

– Det är aldrig den sortens poliser som står vid liket, det är teknikerna. Så det stämmer inte, säger hon med ett leende.

Samtidigt var det just dessa hårdkokta böcker och filmer som väckte hennes intresse för yrket för många år sedan.

Ingen exakt vetenskap

Flera gånger under intervjun påpekar hon att rättsmedicin inte är en exakt vetenskap. Därför graderas också fynden på följande sätt: "visar att" "talar starkt för", "talar för" och "talar möjligen för".

– Vi vet ju aldrig. Är man vittne då vet man.

Mordet på Esa Rano var ett fall som fick pulsen att öka, konstaterar hon. När kroppen kom in för obduktion var det ingen som misstänkte mord. Röntgen visade på en annan verklighet.

– Det var ingen som trodde att han var skjuten. Men hans kropp var väldigt illa däran.

Vid dessa tillfällen blir lukten en faktor.

– Man lär sig att stänga av för lukten. Det är som en reflex. Vi har också väldigt bra ventilation. Men det är klart: står man över kroppen en hel dag och det är mycket ruttet och så...