Med albumet Veil of Ignorance får sångaren Alexander Hagman och de övriga medlemmarna i Luleågänget mycket att leva upp till. Man förväntar sig att skivans brutala energi och oändliga intensitet enkelt ska översättas till scenen. Dessvärre tar det ungefär en halvtimme innan Raised Fist når upp till en nivå som ens kommer i närheten av albumets höjder.
Hagman sliter som ett djur med sin karakteristiska skriksång. Upprepade gånger hoppar han högt upp i luften och gör karatesparkar (vilket blivit något av ett signum). Jag vet inte om det är Hagmans fysiska slit som gör att han tvingas försöka återhämta sig under alltför långa mellansnack och pauser då bandet mest bara ser på varandra i väntan på att dra igång nästa låt. Standbytiden och det ibland överflödiga pratet är ett effektivt sätt att förstöra helhetsintrycket.
Här har vi ett band som har alla egenskaper som krävs för att göra mästerliga konserter, men i Umeå visar de endast upp glimtar av det. Vad kunde ha gjort fredagsnattens spelning fantastisk? Snygga övergångar från en låt till en annan (i stället för pauser), kortare mellansnack – och sist men inte minst – en vilja att aldrig släppa taget om helheten. Pauserna gör att drygt en tredjedel av publiken sticker iväg innan Raised Fist kommit igång ordentligt.
Vad älskar jag då? En hel del. Kolsyrekanonerna som spottar ut ånga, Hagmans sparkar och hopp. Låtarna, förstås.
Jag vill se Raised Fist igen väldigt snart, så att bandet kan ge mig den där konserten som Veil of Ignorance utlovar.
Bästa låtar: Friends and Traitors, Killing it.
Joni Nykänen