Här får ungdomarna ett nytt livsmål

Ännu tycker den 18-årige kille som Kuriren talar med att han inte har så stora planer för framtiden men i dag har han drömmar som sträcker sig några år framåt i tiden. Närmaste målet är att börja plugga till hösten. Han vill läsa in högstadiet så att han får avgångsbetyg. Något sådant har han aldrig haft. ? Jag hoppas att det blir bra. Jag har inte gått i skolan sedan i åttan, säger han. Tills i höst jobbar han på en cykelverkstad i Umeå. Han trivs bra. Han byter däck på vespor och cyklar och monterar ihop gräsklippare. Nu har han börjat lära sig var grejer ska sitta och vilken typ av skiftnyckel som ska användas. Han har aldrig mekat med motorer tidigare så han har förstås mycket att lära. Men tanken med verkstadsjobbet är inte bara att lära sig själva yrket. Det är också att klara av att ta sig till jobbet varje dag även om det känns tungt och att umgås i fikarummet med sina arbetskamrater. Chans till nytt liv ? De är trevliga, pratar och skojar. Så var det inte från början. Själv tog jag inte steget och presenterade mig. Jag visade inte vem jag var men nu börjar jag komma i gång, säger han. För honom och andra ungdomar som hamnat på glid och kanske missbrukat narkotika är Målet en chans till ett liv som fungerar i samhället. Programmet Målet bygger på att ungdomarna kommer ut på en arbetsplats, att de lär sig ett yrke och samtidigt får livet att fungera i övrigt. Det kan handla om att äta frukost, ta bilen eller cykeln till jobbet, åka hem efter jobbet och kanske sätta på tvätten, ha en rolig fritidssysselsättning, ta en kaffe på kvällen och kanske se på TV. I höst startar Målet i Luleå. För många ungdomar betyder det hjälp på hemmaplan. I Umeå har Målet pågått i tre år och sjutton ungdomar har avslutat programmet. Femton nya är inne i det. I Stockholm har det pågått i fem år. Fungerar bra ? Vi tycker att Målet fungerar bra. De ungdomar som vi har placerat där har nått lyckade resultat, säger Bo Långström, chef för Ungdomsgruppen Nord i Umeå. Initiativet till programmet Målet kommer från socionomer som själva arbetat flera år på institutioner för ungdomar. De tyckte inte alltid att institutionsvården fungerade. Miljön låg för långt från det liv ungdomarna sedan skulle klara ute i samhället. ? Det är inte normaliserande att bo på en institution. Vissa måste göra det en tid för att de annars skulle skada sig själva eller samhället. Men jag tycker att många ungdomar blev ganska tilltufsade på institutionerna. Vi märkte att de ungdomar som vi sedan träffade ute på staden och som hade lyckats gå vidare i livet, det var de som hade fått komma med en släkting, sin farbror eller kanske morfar på arbetsplatsen, säger Michael Nordlund, socialpedagog på Målet i Umeå. Arbetsgivaren på cykelverkstaden där den 18-årige kille som Kuriren träffar är lärling har inget ansvar för att killens privatliv fungerar eller att han ens kommer till jobbet. Kravet från Målet är att arbetsgivaren är en bra handledare de dagar han kommer dit. Istället har alla ungdomar i Målet en egen coach. Det är Michael Nordlund som är den här killens ?coach?. I början handlar kontakten med ungdomarna mycket om att hämta dem och se till att de kommer till jobbet. Ungdomarna har sin egen arbetsplats. Som coach ska Michael Nordlund också hjälpa ungdomarna att hitta en meningsfull och rolig fritidssysselsättning. Det kan vara att gå med i ett fotbollslag eller som för den här killen styrketräning och fiske. I höst ska han börja träna boxning. Egen lägenhet Om det fungerar med familjen bor ungdomarna kvar där. I andra fall kan de få bo i lägenhet. Där får de lära sig att tvätta, laga mat, städa och veckohandla. Handla gör man tillsammans med en coach en gång i veckan om det behövs. Ungdomarna hyr lägenheterna av Målet och det ställs stora krav på att boendet fungerar. ? Vi frågar inte ungdomarna om deras problem. Vi frågar dem vad de är bra på. Vad, varför frågar du det, inte är väl jag bra på något? säger många av ungdomarna då. Vi ältar inte det som varit, säger Michael Nordlund. Men visst händer det att det blir ordentliga bakslag för ungdomarna. ? En kille fick ett återfall med knark och då stormar det ett tag. Det blev samtal med polisen, häktet och föräldrar och då är det bara att hålla i hatten för oss. Men ungdomarna blir inte utskivna från Målet för att de får ett återfall. Det hör till själva tillfriskandet. Sedan finns det ju gränser. I början av Målet skjutsar man ungdomarna till jobbet varje morgon. Om en kille sedan har skött sig och åkt varje dag till jobbet i ett år och bara inte går dit så förklarar jag, det är ditt val och ditt liv och inget jobb, inga pengar, säger Michael Nordlund. En gång sedan killen Kuriren talar med gick med i Målet har han haft ett återfall. Han vaknade upp hemma i soffan hos en kompis sedan han rökt hasch och tagit rohypnol. Han ringde upp drogterapeuten på Målet och sade som det var. ? Om jag hade varit rädd för hur de skulle reagera hade jag säkert aldrig ringt. Men de har sagt att jag kan ringa när som helst på dygnet och vad som än händer. Vi pratade sedan om hur jag kände mig innan jag fick ett återfall och om hur man till exempel kan tänka annorlunda nästa gång man råkar på gamla kompisar så att man aktar sig från att hamna i samma situation. Så det finns folk som hjälper en, om man tar det här på allvar och vill lägga av, säger han. Han är rädd att halka dit igen. Han vet kompisar som slutat helt med narkotika och sedan bara testat en gång och så har allt de byggt upp raserats. ? Det var jobbigt att släppa drogerna. Jag kunde inte sova och svettades bara. Det är abstinensen. Jag mådde piss varje dag. Men jag känner mig piggare i kroppen nu än när jag höll på med droger. Jag orkar göra mer saker, tänker bättre och känner mig smartare, säger han. Han kom från Irak i samband med Kuwait-kriget. Han minns fortfarande en del av kriget. Till Sverige kom han med sina föräldrar som snart skildes. Han bodde hos sin mamma men tycker aldrig att hon satte upp några tydliga gränser. Hos pappan fick han också komma och gå som han ville. Fast valet att prova på hasch första gången behöver inte ha någonting alls med det att göra. Trivs inte på institution ? Det var ingen som tvingade på mig knark. Det var mitt eget beslut. Kanske hade jag börjat med det även om mina föräldrar varit gifta och så där, säger han. Han trivdes inte med att vara på institution och han har varit på många. Han tycker att det fanns för mycket regler för när han skulle stiga upp, gå och lägga sig och när han skulle äta. Nu har han en lägenhet och kan gå och komma som han vill. Han tycker att han känner sig fri och skiner upp när han talar om sina drömmar om framtiden. ? Jag vill bli ihop med en tjej, en riktig tjej. Jag vill börja jobba men inte på en verkstad utan med ungdomar, sådana som är kaxiga och hjälpa dem. Sedan efter ett par år så vill jag ta tjejen med mig och börja ett liv någon annanstans. Jag har bestämt mig för att flytta från Sverige, säger han. Vart vill du flytta? ? Till Grekland. I norr kan man inte bo. Det är så kallt. Jag vill kunna gå i t-shirt och shorts, säger han.