Tyst skärgård

Den här sommaren är konstig. Det är så tyst ute i skärgården, sa Ingrid Sandahl när hon just hade ringmärkt en strandskateunge och släppt iväg den. I vanliga fall arbetar Ingrid i Kiruna som professor vid Institutet för rymdfysik. Hon är medlem i Kungliga vetenskapsakademien.

14 juli 2009 06:00

 – Jag har varit intresserad av fåglar ända sedan jag var liten flicka. Fåglar är vackra och personliga, de sjunger och har intressanta beteenden. Och så får man en fin gemenskap med andra människor som har samma intresse.
Ideellt arbete
Ornitologiska föreningens stuga på Haparanda Sandskär är Ingrids hem under flera veckor varje sommar och höst. En rad fågelskådare från Sverige och andra länder turas om att bemanna fågelstationen från mitten av juli till oktober.
Arbetet är ideellt och har pågått sedan man startade 1981. Under dessa 28 somrar har 108.000 fåglar ringmärkts. Det stora materialet är en värdefull faktabas om man vill veta hur fåglarnas liv ser ut.
Hit kommer flyttfåglar från Asien, Afrika, Sibirien och många länder i Europa. Silvertärnorna flyger längst av alla, från Sydpolen norrut över Afrika, upp genom ­Europa och längs den finska kusten. En del stannar och häckar i norra Bottenviken. Andra fortsätter till Hapa­randa Sandskär för att sedan fortsätta vidare över Nordkalotten till ishavet.
  – Men något har hänt, berättade Ingrid. Allt färre fisk- och silvertärnor kommer till Haparanda skärgård. 1996 räknade vi 100 tärnor på ön Ylikari. I år har vi bara sett åtta stycken!
Barnkammaren nästan tom
 – Vi började inventera fågellivet på de här fågelskären 1983, berättade Jan Andersson. Totalt har det blivit 17 besök genom åren.
 Förhoppningarna var stora när vi lämnade Haparanda hamn med Staffan Svanbergs gröna båt Bosmina. Framme vid öarna kastade Staffan Svanberg ankar och skjutsade oss i land med den lilla följebåten in till öarna Ylikari, Lilla och Stora Harrsten och Korkea. Vi klev i land på de steniga stränderna, bildade kedja och sökte igenom varje ö efter fågelbon. Det var oroväckande tyst på fågelskären som nu borde vara fulla av fågelföräldrar som jagade fisk för att föda sina ungar. Vi hittade ett fåtal bon med ägg eller ungar. I några bon var äggen krossade eller sönderhackade.
– Det är antagligen labben eller gråtruten som har varit här och kalasat. Predatorer finns alltid, det tillhör naturen, förklarade Ingrid. Ett år kan en kraftig storm eller kallt väder slå ut häckningen. Vågorna kan skölja bort många ägg och ungar. Vi har inte hittat några döda fåglar så det verkar inte som om någon sjukdom har drabbat fåglarna. Men det känns inte bra med den här tystnaden. 
– Titta! Jag har hittat en måsunge! ropade Viktor Rönnbäck, gruppens yngste deltagare. Han kom springande med en gråtrutunge i famnen. Ingrid satte sig ner och trädde en ring på benet och klämde ihop ringen försiktigt. När hon var färdig släppte hon iväg den. Vi följde den med ögonen medan den vaggade fram mellan stenarna upp bland buskarna på ön där den förenades med sina oroliga föräldrar. När dagen var slut summerade Jan Andersson resultatet:
– Vi har märkt  27 fågelungar på alla öarna sammantaget. Det är en bråkdel av vad som är normalt här ute. Något är allvarligt fel.

Tillbaka i båten på väg hem till hamnen bläddrade Jan Andersson i en pärm med tabeller och siffror.

– Siffrorna är tydliga. Nästan alla ­fågelarter har minskat kraftigt år från år.
– Kan du ge några exempel? frågade jag.
– 1992 räknade vi till 100 silltrutpar på Stora Harrsten. I år har vi hittat fem. Fisktärna och silvertärna har också gått ner kraftigt: 1996 räknade vi 100 tärnpar på Ylikari. Under flera år har  antalet minskat och i år har vi bara sett åtta tärnor! 1992 räknade vi 200 skrattmåsar på Lilla Harrsten. I år har vi hittat fem skrattmåsar på alla öarna tillsammans. 2003 räknade vi 40 dvärgmåsar på Lilla Harrsten, i år såg vi inte en enda på hela resan. Mer än en tredjedel av arterna har gått kraftigt tillbaka, särskilt silltrut, fisktärna och silvertärna. Någonting gör att fåglarna minskar, men vi vet inte vad.
Frågor som söker svar
Tillbaka i Luleå gick jag ut på nätet och sökte efter mer information om fågellivet i Bottenviken. Jag fann ett pressmeddelande från länsstyrelsen i Norrbotten. En studie av fågellivet i skärgården i Bottenviken hade påbörjats 2007. Studien skulle pågå under åren 2007 och 2008.
Länsstyrelsens biolog Marie Björklund beskrev situationen för fågellivet så här efter det första året:  "Resultaten från i år visar att mås- och trutkolonierna i Bottenviken är välmående. Vi har sannolikt landets tätaste dvärgmåsbestånd i Norrbotten. Tecknen på skador på grund av mink är små." 
 Jag häpnade. Den här beskrivningen stämmer ju inte alls med det vi just har sett med egna ögon ute på öarna! Jag tog kontakt med länsstyrelsen och fick veta att man hade anlitat de två biologerna Christer Olsson och Thomas Sundström från Umeå för att genomföra en studie med namnet: ”Norrbottens kustfåglar – Inventering av kustfågelbestånden 2007–2008.”
 Rapporten kommer att publiceras hösten 2009. Jag fick delar av rapporten mailad hem till mig. I slutet av maj och början av juni 2007 besökte de två forskarna Haparanda skärgård och inventerade kustfåglar. Rapporten verkar vara noggrann och välgjord – men den ger en helt annan bild av ­fågellivet på öarna än den vi just sett.
  I texten skriver forskarna bland annat om ön Ylikari: "Häckfågelfaunan imponerade verkligen vid besök 29 maj 2007: Grågås (9 par), stjärtand, skedand, bläsand, vigg (46 par), svärta (12 par), strandskata (3 par), större strandpipare (5 par), roskarl (14 par), mosnäppa (14 par), rödbena (14 par), labb, skrattmås (62 par), fiskmås (56 par), gråtrut (14 par), dvärgmås (71 par), fisktärna (31 par), silvertärna (39 par) och tobisgrissla 3 par." Öarna ­beskrivs ha "en kustfågelfauna som är av mycket hög klass."
Vädret satte stopp
Den 29 maj 2007 var ön Ylikari alltså full av liv, och likadant var det på de andra öarna i området. I början av juli 2009 låg samma öar nästan öde. Jag ringer upp Ingrid Sandahl och Jan ­Andersson.
– Jag önskar att vi hade kunnat inventera öarna åren 2007 och 2008, säger Ingrid Sandahl. Då hade vi kunnat jämföra våra resultat. Eftersom vi har inventerat under många år kan vi beskriva utvecklingen över tiden. Tyvärr kunde vi inte inventera de åren. Vädret satte stopp för vår resa båda gångerna. Det här stärker mej i uppfattningen att när man studerar fågelpopulationer, till exempel när man ska bedöma miljökonsekvenserna av vindkraftsbyggen, då är det nödvändigt att besöka samma platser flera gånger vid olika tidpunkter.
– När man studerar häckningsresultaten för fåglar ska man naturligtvis titta på hur det har gått när fågelungarna är flygfärdiga. Inte i slutet av maj när häckningen just har börjat! säger Jan Andersson.
 Gjordes länsstyrelsens studie vid fel tidpunkt? Borde man ha återvänt senare? Vad hände när fågelskären förvandlades från en barnkammare full av liv till en dödens plats? Ingen såg, utom fåglarna själva, och de kan inte berätta.
 Thomas Sundström blir förskräckt när jag ringer honom och berättar att fågelskären nästan ligger öde.
– Oj! Det luktar predatorer lång väg! På flera håll i Västerbotten och i Stockholms skärgård har minken invaderat fågelskär. På en ö fanns det mer än tusen tobisgrisslor i början av sommaren. På kort tid slogs nästan hela beståndet ut sedan minken kom till ön. Jag skulle gissa på ett angrepp av mink eller mårdhund.
Något har hänt, men vad?
Jag ringer upp Per Anders Åhlén vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå som forskar på mårdhundens utbredning och beteende.
– Vi har fångat och avlivat ganska många mårdhundar på Haparanda Sandskär. Jag trodde att vi hade fått bort alla. Men Ingrid Sandahl berättade i våras att hon hade sett en mårdhund. Vi har satt ut fällor och kameror på ön igen för att se om det fortfarande finns mårdhundar kvar.
– Kan mårdhunden verkligen simma över så stora fjärdar? frågar jag.
–  Mårdhunden är perfekt anpassad till våtmarker och sjöar och är en mycket skicklig simmare. En mink kan simma ungefär en kilometer över öppet vatten. Mårdhunden simmar fem kilometer. Den odlades som pälsdjur i Sovjetunionen, men en del djur släpptes ut i naturen eller rymde och spred sig till Finland där det finns minst en miljon exemplar nu. Sedan några år är mårdhunden på väg att vandra in i Sverige.
– Hur förklarar man att öarna var fulla av liv i månadsskiftet maj-juni och nästan öde i början av juli? frågar jag.
 – Minken  och mårdhunden föder sina ungar i mitten av juni till mitten av juli. I maj har dom ännu inte fött valparna. Ett mårdhundspar med tio ungar kräver stora mängder föda. En ö med massor av fågelägg och fågelungar på stränderna kan bli totalt skövlad på mycket kort tid. Att fåglarna minskar så kraftigt är allvarligt. Vi har inte svaret än, men det här måste vi undersöka!
  Ja, något har hänt. Men vad? Varför är det så tyst i Haparanda skärgård? 
    

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Boris Ersson