Det slumrande vinterlandskapet sträcker sig så långt ögat kan se. När vi kör på den lilla skogsvägen är det enda levande vi ser en ren eller två som söker föda. Inne i byn hälsar frusna hus oss välkomna. Bertil flyttade tillbaka till sitt barndomshem när föräldrarna blev äldre och behövde vård. Efter deras bortgång valde han att stanna i byn.
– I femton år bodde jag i Vittangi med min familj men efter att jag och frun skiljde oss så flyttade jag tillbaka till byn, berättar Bertil Sevä.
En efter en har de bofasta flyttat eller försvunnit från den lilla byn som ligger några mil från Nedre Soppero. Tillslut var det bara Bertil kvar.
– Men det känns inte ensamt. Det är alltid någon som kommer och hälsar på mig, berättar han.
Bertils hundar leker och busar på uppfarten till gården. Den ena är en gammal tik som helst ligger på sofflocket och vilar numer. Det är en av anledningarna till att Bertil köpte en valp för ett tag sedan som han ska använda till älgjakten i höst.
Jakt och fiske är de stora intressena för 62-åringen. – Bor man så här så är det självklara intressen, berättar han. Dessutom tar han emot turister som behöver en guide eller är i behov av hjälp när de ska bege sig ut i skogen runt Tuolpukka.
En bjällra låter och i den djupa snön ligger några renar och tar sin eftermiddagslur. Varje år övervintrar renarna på Bertils gård. Det är hans egna renar och Bertil ser dem som familjemedlemmar.
– Jag stödutfodrar dem och är ute på gården med dem varje dag under vintermånaderna.
Ytterligare en sak som skiljer Bertil från andra är att han lever ett strömlöst liv. Det lilla röda huset värms upp av vedpannan i köket och de vattenburna elementen som går på när dieselverket startar. Belysningen och radion som spelar i ett annat rum drivs även dem av dieselverket som Bertil slår igång varje dag.
– Men det gäller att planera dagen, speciellt så här under vintern, berättar Bertil.
– När det är dagsljus måste jag hämta in veden och utföra de gårdssysslor som kräver sitt ljus.Förra vintern drabbades Bertil att ett vattenläckage i vindsdelen av huset och då var det nära att han gav upp berättar han. Han ringde till sin dotter i Kiruna och frågade om han fick bo hos henne. Men sedan ordnade sig allting och Bertil fick hjälp med vattenskadan och bestämde sig för att stanna i sitt strömlösa hus ändå. – Det här är mitt hem och jag trivs här, säger han.Att bo ensam har sin tjusning anser Bertil Sevä. Han berättar att här i Tuolpukka, har han ett fritt liv.
– Här kan jag göra vad jag vill, nästan i alla fall säger han och brister i skratt. – Jag kommer inte att dö av hjärtfel, här finns ingen stress och dagarna tar jag i den takt de kommer.
Men samtidigt som Bertil trivs med att bo ensam i den lilla byn så kan han ändå längta efter någon att dela sitt liv med. Han vill inte gifta sig igen poängterar han väldigt tydligt, det har han redan testat på. Hans tidigare äktenskap gav honom barn och numer även barnbarn, vilket har glatt honom.Det fanns en kvinna i Bertils liv för några år sedan. Hon bodde i Sankt Petersburg och de två träffades när hon plockade bär i Tuolpukka. I tre års tid var de tillsammans och hälsade på varandra en månad åt gången. Men relationen tog slut eftersom hon inte kunde flytta till Bertil och han kunde inte flytta till henne.
– Jag tror att det är svårt att få en kvinna att flytta hit till mig, säger Bertil samtidigt som han ler ett litet sorgset leende.
Men på frågan om det är värt att leva ensam i Tuolpukka så svarar han ja.
– Det här är mitt hem och här trivs jag.