Att besöka Per och Ingela Jonssons trädgård är att träda in i ett lummigt myller av växtlighet. Kärnan i allt det gröna är den lilla bäcken framför villan, som löper ner till en näckrosdamm omgiven av mossa och lågväxta marktäckare.
– Vi har tänkt lite naturligt, att det ska vara som en skogstjärn. Jag brukar sitta och titta när fåglarna kommer hit och badar, säger Ingela Jonsson.
Alltihop binds samman av en grusgång genom färggranna sommarblommor, buskar och träd som slingrar sig mot en.
– Jag har åkt runt och tittat mycket i trädgårdar, och så besökte jag en som var väldigt lummig, där man fick pressa sig fram lite grann. Jag tänkte att jag vill ha det ungefär så – man får kapa en del när det blir för trångt bara, säger Ingela Jonsson.
Växtligheten följer ettungefärligt färgschema – rött och gult i ett hörn, och blå och lila i ett annat – men det är ingen pedantisk ordning.
– Det blir ju inte alltid som man tänker med växter. De gör ju lite som de själva vill, och det måste de få göra. Ibland planterar man på ett ställe och så försvinner det, men dyker upp någon annanstans. Och då får det väl gör det, säger Ingela Jonsson.
Det var när barnen var små på tidigt 1990-tal som det började klia i fingrarna.
– Jag kände att jag ville vara ute och ha någonting att göra, för jag tycker om natur och växter. Det kommer nog från mina föräldrar och morföräldrar, säger Ingela Jonsson.
Men med små barn och en sandlåda på gården kunde trädgårdsintresset inte blomma ut.
– Jag kände ”Åh, jag vill, men jag har inte tid”. Så jag fick börja i liten skala, och sedan växte det när barnen blev större och sandlådan inte behövdes mer, säger Ingela Jonsson.
Bäcken och dammen planerades för omkring 15 år sedan, och sedan har oasen vuxit fram bit för bit.
Det är lätt att fastna i framsidans prakt, men runt knuten döljer sig ännu mer. På gaveln växer vin och äpplen, och på baksidan finns växthuset, trädgårdslandet och ett krypin med möbler av gamla jordbruksredskap.
– Det är min pappa som satt ihop dem. Stolen är från sitsen på en hästdragen slåttermaskin och bordet är ett gammalt hjul, säger Ingela Jonsson.
Här finns också en av favoriterna i trädgården: lackpionen.
– Den här är jag faktiskt lite stolt över. Den blommar tidigt före midsommar med en enkel rosa blomma, men sedan blir den ännu vackrare.
När vi är på besök är blomningen sedan länge avklarad, och det är snart dags för frökapslarna att öppna sig.
– När de spricker upp är insidan klarröd och fröna svarta, med en del röda fuskfrön. Det ser nästan vulgärt ut, säger Ingela Jonsson.
Numera blir det inga större nya projekt i trädgården; det finns helt enkelt inte så mycket tomt kvar, och hur som helst ska det finnas tid att sköta om alltihop. Men små projekt finns det tid för.
– Här på gaveln hade jag en så fin kaprifol i många år, och så en vinter är den bara död. Det får bli ett projekt till våren att göra en klätterställning och sätta en ny, säger Ingela Jonsson.
Här och där står något pågående experiment – invid bäcken på framsidan en hasselbuske som överväger om den behagar växa i Norrfjärden.
– Den har stått här i vinter i alla fall, men vi får se om den klarar sig, säger Ingela Jonsson.
Att experimentera är ett måste för den med gröna fingrar i det här klimatet. För Ingela Jonsson är trädgårdsföreningar en viktig källa till inspiration och erfarenhetsutbyte.
– Nog kan man hitta en hel del i tidningar, men oftast är det anpassat efter zon ett eller två. Då är det bra om man får tips av andra som bor här om hur man ska göra för att få sådant som egentligen inte borde klara sig här att klara sig. Man testar och så delar man med sig, säger Ingela Jonsson.