Kring 1900-talets början påbörjades försvenskningen av de svenska skolorna och tornedalsfinskan försvann mer och mer för att till slut vara borta i början av 1920-talet då skolorna i Tornedalen var helt försvenskade. Något som har satt djupa spår i flera generationer. Att förlora rätten till sitt eget språk.
Svenska tornedalingarnas riksförbund grundades 1981 för att bevara och utveckla den tornedalska kulturen. Ett steg blev att ge det förlorade språket ett namn: meänkieli. Nästa steg kom 2000 då tornedalingar utsågs som minoriteter av regeringen.
– Det var unga aktörer som startade kampen. Vi kan konstatera idag att om de inte gjort det hade vi inte varit där vi är idag. 2014 bildades ungdomsförbundet Met Nuoret så säcken knyts ihop. Det är en ny generation som fortsätter kämpa och vi är inne i en generationsväxling, säger Maja Mella vid svenska tornedalingarnas riksförbund.
Att beskriva vem som är en tornedaling kan verka diffust och abstrakt, men byråkratin har faktiskt gjort det enkelt.
– Lagstiftningen utgår ifrån självidentifikation. Du bestämmer själv om du är en tornedaling, säger Mella och säger att de har varit drivande till att det inte ska finnas några språkkrav kopplat till att vara tornedaling.
Maja Mella säger att de från förbundet sida alltid har varit öppna, inkluderande och generösa i förhållande till språket och identiteten.
– Vi har fått en annan roll i samhället och har mångt och mycket fokuserat på språk och kultur men från 2008 har vi även lyft in samhällsfrågor vilket betyder att vi ska vara med och påverka överallt där identiteten och språket kan gagnas, säger hon.
Förbundet är idag remissinstans till regeringen samt sitter i samråd med myndigheter, organisationer och departement med ansvar för minoritetsfrågor.
– Vi är en aktör på den nationella arenan tillsammans med andra minoriteter, och har bland annat påverkat att det finns parallellskyltningar i länet, säger Mella.
STR–T var även drivande bakom att det ska startas en lärarutbildning i meänkieli vid Umeå universitet och att man överhuvudtaget alls kan läsa meänkieli vid Umeå universitet tack vare en stark opinion från STR–T och Met Nuorets sida då kursen lades ner ett år senare då universitetet inte hittat någon lärare.
– Intresset för identitetsfrågor och behovet av att läsa meänkieli på universitetet har ökat. Våra lokalavdelningar genomför språkläger så vi ser ett jättestort behov för att få lära sig meänkieli och umgås med likasinnade barn. Tornedalingar och meänkieli syns mer i media och de nationella minoriteter är mer tydliga i statliga utredningar, säger Mella.
Men fortfarande är det så att kunskapen om tornedalingar och andra meänkielitalande identiteter är bristfällig säger Mella och berättar om en aha-upplevelse under gymnasietiden. Hon hade haft finska som hemspråksundervisning genom hela grundskolan och fick för första gången läsa Bengt Pohjanens Lykkeri vid en högläsning.
– Jag hade aldrig känt mig hemma i finskan, och där och då tänkte jag att det är ju så här vi pratar och det kändes väldigt häftigt, säger Mella.
Just nu arbetar förbundet med att få större anslag och att synliggöra tornedalingars historia. Målet är ett språkrevitaliseringscenter för meänkieli och de vill även se över möjligheten till uppbyggandet av en institutionell hemvist för den tornedalska kulturen.
– Vi har inget institution liknande Ajtte eller Finlandsinstitutet som tar ett stort grepp kring det tornedalska och meänkieliska arvet. Generellt är det jätteviktigt att jobba med attityder och lagstiftningen går för sakta och vår historia är för osynlig och finns inte samlad, säger Mella.
Sett till meänkieli säger Mella att utbildningskedjan är bruten och att det behövs en helt ny infrastruktur.
– Det finns för få möjligheter att ge ut litteratur och vi måste se hur ska vi tillgodoräkna att det finns lärare på lång sikt. De flesta som finns idag är åldersstigna. Idag finns det ingen myndighet som har ansvar för att producera läromedel på meänkieli, så befintliga lärare får ta ett stort ansvar, och man utreder delar av utbildningskedjan istället för att ta ett helhetsgrepp från småbarn till vuxen ålder.
"Språkliga rättigheter är mänskliga rättigheter" säger Maja Mella och menar att man måste visa stor respekt inför de olika varianter av meänkieli som finns.
– Rätta den som vill bli rättad eller rätta inte alls, är en devis jag och många andra med mig jobbar efter. Från STR–T:s sida anser vi att det är viktigt att varieteten syns i språket och att man har respekt för detta. I vår språkpolicy som antogs 2008 skrev vi att vi var medvetna om att det skiljer sig i tal och skrift då blev det ett himla rabalder men nu har alla accepterat det, men det har tagit några år. Man måste kunna lyfta fram och debattera språket utifrån ett sakperspektiv utan att säga att någon har rätt eller fel.