Däremot vill Sanna Kalla och Rebecka Digervall kunna meänkieli och ser språket som en viktig del av identiteten.
– Att jag inte kan språket är en tomhet för mig, det hade varit så roligt att kunna. Det finns några yngre som kan meänkieli men de är rätt få, säger Sanna Kalla.
– Byråkratin och prestigen kommer att försvinna med den äldre generationen. I vår gemenskapskrets är det inget man diskuterar på det sättet, man är stolt över sin kultur och sin bakgrund, säger Rebecka som idag försöker lära sig meänkieli.
För dem är det viktiga att man försöker prata istället för att det ska bli helt rätt, inte att det ska vara finnas prestige i hur det stavas och rätta ord då alla har lärt sig olika säger Digervall.
– Meänkieli ska inte vara exkluderande. För oss som inte har språket blir det mer att fundera på vad det är som gör oss till tornedalingar. För mig är det musiken, teatern och konsten och allt som är speciellt med Tornedalen som har färgat mig.
– Det som syns utåt är en sur gubbe med hängselbyxor som hugger ved och inte kan prata om känslor och bastar. Men det finns tornedalska kvinnor och unga tornedalingar också. Arvet finns här om man vill ha det men det ska inte vara så att man måste följa regler, säger Rebecka.
Tillsammans med Tomas Bäcklund Thuneström bildar de The Magnettes, som turnerat i USA, spelat på flera festivaler nationellt och internationellt och nu ska iväg på ytterligare en turné. Texterna är inspirerade av Tornedalen och stycken i låttexterna är på meänkieli.
– Begreppen kommer från idéer och begrepp folk säger som till exempel "turpa kiini" ("håll käften" reds. anm.) så vi har inte bett någon översätta något utan använda oss utan det vi kan, eller så har vi använt melodier härifrån men har en engelsk text, säger Sanna.
Förutom The Magnettes deltar Sanna och Rebecka även i en satsning från SVT om unga minoriteter. Sanna Kalla medverkar dessutom i SVT:s kommande säsong av succén Bastubaletten.
– Jag blev jätteglad när de frågade om jag ville vara med och kände att jag verkligen ville vara en del av att det görs ett program om den tornedalska kvinnan, och att man pratar om den tornedalska kvinnan. När programmen spelades in hängde jag med kvinnor som kan meänkieli och som alla var tornedalska kvinnor på ett eller annat sätt. Även jag som inte kunde språket kände att det hade kunnat vara jag när jag växer upp, säger Sanna Kalla.
Just den tornedalska kvinnan har inte fått den platsen i historien hon förtjänar säger Sanna Kalla.
– Det är en sjukt viktigt person i den tornedalska historian och kulturen. Ändå är det är oftast gubben man pratar om. I den tornedalska kvinnan finns inget ont, rak, rättvis och tar hand om alla. Tänker för mycket på andra och för lite på sig själv. Allt annat ska fungera och må bra, men även att allt ska vara ordning och rättvisa.
Sanna och Rebecka tror att stoltheten i att vara en del av en minoritet är något som kommer att booma som de själv säger och att attityden har förändrats från tiden då deras mor- och farföräldrar inte fick tala sitt språk och skämmas över sitt ursprung.
– När vi har fått vara med när folk har börjat se det positiva och unika i att vara en minoritet och att kunna meänkieli stolta över att ha det i bagaget. Jag själv är väldigt glad över det och skammen kommer att försvunna helt, säger Sanna Kalla.