Under uppväxten längtade Mattias Barsk bort. Han ville se mer av världen och upplevde Tornedalen som intolerant och dömande. När han började gymnasiet lämnade han Tärendö för Luleå och bor i dag i Stockholm sedan tio år. Sedan ett och ett halvt år jobbar han på Sveriges television som biträdande programchef för minoritetsspråk.
Just nu ligger 53 olika programprojekt på hans bord. Allt från barndokumentärer till nyhetssändningar. En del program är han mer inblandad i än andra och hjälper till med att ta fram berättelser och sätta tydliga premisser om hur handlingen ska se ut. Dokumentären ”Tärendö – Kallas hemma”, som sändes under hösten, var ett sådant program.
– Det var en av de häftigare upplevelser jag varit med om. Genomslaget var så himla positivt, folk från hela landet kommenterade i olika Facebooktrådar. Det var hög igenkänning och bara kärlek och jag kände att vi borde göra mer sånt här, säger Mattias.
Många tyckte att det var kul med en positiv berättelse trots att Tärendö och Pajala kommun befinner sig i en tuff tid med kännbara besparingar efter gruvkraschen. Samtidigt kom de positiva reaktionerna inte som någon överraskning. Mattias har som utflyttad tornedaling saknat den här typen av program och tänkt att det måste finnas fler som känner samma saknad.
– Det produceras sällan den här typen av dokumentärer och med de här programmen har vi haft ett guldläge att göra de här berättelserna. Vi bor i ett glesbefolkat land och många känner igen sig i frågor som rör avfolkning och överlevnad. Det är betydligt svårare när man gör storstadsberättelser, säger han.
Den 12 januari är det premiär för Bastubaletten som även den bygger på en idé från Mattias. Serien som visas under fyra halvtimmesprogram inspelad i Liehittäjä vid Luppioberget i Övertorneå kommun.
Mattias upplevde att det fanns alldeles för många fördomar kring den tornedalska mannen. Många stereotyper som borde brytas ner. Myten om tornedalsmannen som karg och tråkig stämde inte, beskrivningen behövdes skrivas om.
Bastubaletten kretsar kring fem män som ställs inför en utmaning. De ska lära sig dansa balett. Mattias var själv på plats vid inspelningsstarten och umgicks med männen som även blir porträtterade i serien. Han kände redan då att folks fördomar kom på skam.
– Man har ju bilden av att alla har hållit fast vid sin by och möjligen åkt bil mellan Korpilombolo och Pajala. Men de här hade rest överallt, hade vänner över hela världen och hade referenser till helt andra kulturer. Det var inte alls som folk verkar tro och det tycker jag kommer fram i programmet, säger han.
Programidén bygger på att bastukulturen får möta något som nog aldrig vidrört Tornedalen. Därför var baletten perfekt, menar Mattias som själv kom i kontakt med baletten genom sin sambo Justine Kirk, programpresentatör på SVT med en bakgrund som dansare. Det är Justine som är koreografen i programmet.
– Jag är ju väldigt mycket bastu och hon är balett så mötet med danskulturen var helt främmande för mig (skratt). Det var en intressant grej. Vad är det som händer när jag möter det där och hon möter det här?
De fem uttrycksfulla männen som i programserien ska hinna lära sig dansa balett innan älgjakten startar, är Bengt Niska, Fredrik Isaksson, Daniel Wikslund, Bengt Aili och Henry Huuva.
När Mattias såg slutresultatet kunde han inte vara annat än nöjd.
– Det blev precis så som jag hade hoppats på och jag tycker att man får en sannare bild av Tornedalen än den jag upplevde. Jag är jätteimponerad över hur inspelningsteamet fått fram berättelserna från gubbarnas perspektiv. Om relationer, språket, kulturen och ursprunget.
Själva baletten är både häftig och fin tycker Mattias och han har funderat på hur det skulle ha sett ut om de fått träna i ett år i stället för bara fem dagar.
Vilka reaktioner tror du programmet kommer att få?
– Jag tror att folk kommer att tycka att det är varmt vackert och att gubbarna kommer känna sig fina när de ser sig själva.
Som utflyttad, hur har din syn på Tornedalen förändrats?
– Det är någonting som har hänt sedan jag bodde där. Man har i större utsträckning börjat se på sig själv som en del av hela världen. Det finns alla slags människor och alla slags åsikter även där. Det är någonting med Tornedalen som gör det väldigt internationellt eftersom folk har rört sig där i alla tider från olika håll och olika kulturer.
– Jag känner en värme för Tornedalen och människorna som bor kvar där och som sliter och kämpar för att hitta en försörjning.
Hur ofta återvänder du till Tärendö?
– Alldeles för sällan, det är säkert tio år sedan sist. Jag har ingenting kvar där förutom några få bekanta. Min släkt har jag i Finland och längs gränsen. När jag är i Norrbotten så är jag oftast hos familjen i Luleå. Då läser jag länstidningarna grundligt och försöker hitta den där lilla berättelsen som kan bli stor.