Maria Kruuka Olsson är uppvuxen i Pajala och har bott i bland annat Boden, Umeå och Luleå men är numera permanent Kalixbo.
– Jag tillhör en minoritet som jag är stolt över. Jag är svensk, men i första hand tornedaling vilket innebär att jag är annorlunda än andra svenskar men framhäver gärna mitt ursprung och min identitet. Jag kommer alltid att vara tornedaling i själv och hjärta, säger Maria Kruuka Olsson.
Hon säger att uppväxten med bland annat den tornedalska gästfriheten, språket, mentaliteten, midnattssol och bastubad har präglat henne enormt. De senaste åren har hon läst meänkieli via Umeå universitet.
– Mitt modersmål är svenska men jag har försökt tillgodogöra mig ett språk som jag vuxit upp med. Även om jag förstår, men bara pratar vårt språk hjälpligt känner jag mig ändå i första hand som tornedaling. Att leva som tornedaling i exil har gjort att mitt kulturarv känns allt viktigare att förvalta och försöka bära vidare till mina barn, säger Maria Kruuka Olsson.
När gruvan i Kaunisvaara stängde flyttade Julia Törmä som är uppvuxen i Juhonpieti till Boden. Hon säger att det först är efter flytten hon insåg att hon är tornedaling och innebörden.
– Jag flyttade bara till Boden men ändå har inte jag och min sambo samma språk eller kultur. Han tycker att jag använder konstiga ord som jag aldrig reflekterat över skulle vara typiskt tornedalska. Jag trodde också för inte så länge sedan att alla åt dopp i kopp, säger hon.
Julia Törmä säger att Tornedalen för henne framför allt ett ställe där dörren alltid står öppen.
– Vi låser med kvast för att någon kan komma in även om man inte är hemma. Sedan känns de väldigt tråkigt att jag inte kan vårt språk. I och med försvenskningen av Tornedalen så har inte mormor velat lära mamma Meänkeli och och därför har inte jag heller fått lära mig det hemma, säger Julia Törmä.