Efter att ha börjat håvarkarriären som åttaåring ved den i dag 33-årige Martin Olsson var fisken trivs.
Med den långa håven i handen går Martin Olsson ut på träspången. Den leder honom rätt ut i Kamlungeforsen. Med vattnen virvlande under sig för han sedan håven medströms. Den är som ett förlängt känselspröt och han vet också exakt var siken står.
– Eller åtminstone var den brukar finnas. Men så har jag ju hållit på med det här sedan jag var liten, berättar han.
Ja, han var faktiskt bara åtta år gammal när han håvade upp sin första sik. Det var pappa Tommy Andersson som hade tagit med honom.
– När jag var liten hade jag en moster här i Kamlunge så jag var här hela sommarlovet. Jag var ju själv bara åtta år när jag började. Men då var skaften av trä som också var lindade med läder. Efter ett tag blev forkskaften tunga när de hade hunnit suga åt sig vatten. Då fick man kämpa, säger Tommy Andersson och skrattar.
Gamla kasserade kundvagnar funkar fint som tillfällig förvaring för fisken som hämtas upp ur älven. På så sätt hålls den vid liv längre i och med att vagnen bara tas upp när man ska hämta in fisken.
I dag nöjer han sig med att följa med sin son när det är dags för håvning. När man befinner sig där en bit från Kamlungebron som går över Kalixälven kan man gott förstå varför han älskar den här platsen.
– Man får det som i blodet. Och vill hit. Sedan är ju det här också ett sätt att umgås och träffa andra, säger han.
Siken saltas på säväl insida som utsida innan den läggs på halstret.
Men han får också arbeta. Morgonen har inneburit ett trettiotal fångade sikar som sedan förvaras i några gamla kundvagnar som nu får tjäna som sumpar. Dit släpps de sprattlande fiskarna så att de ska hållas färska till dess de ska bli mat.
– Siken kommer i stim och där ett tag kan man få mycket. Ofta är det bra på morgonen och på eftermiddagen. Mitt på dagen brukar det inte vara lika bra, förklarar Martin Olsson.
När Tommy Andersson har halstrat färdigt kommer sonen Martin Olsson och förser sig av dagens lunchmat.
Han har ett tiotal olika platser som han går mellan. Det är sedan länge utprovat och han kan till och med känna när han har sik intill håven.
– Sedan får man håva där det inte finns så många vassa stenar. Fastnar man där förstörs ofta håven, fortsätter Martin.
Någon flytväst är det inte tal om trots att det handlar om en balansakt att ta sig ut på patorna som leder ut i forsen. Enligt Martin Olsson gäller det att vara vaken och närvarande och att inte ha bråttom.
Martin Olsson bor i Töre och hans far Tommy Andersson i Morjärv. De har båda vuxit upp med att håva sik i Kamlunge.
– Man ska ju ha respekt för det strömmande vattnet. Jag ramlade i en gång när jag var barn men det gick också bra, säger han.
Det dånar från forsen samtidigt som han ännu en gång för sin långa håv genom Kalixälvens skummande vatten. När han lyfter upp håven finns där en nyfångad sik som sprattlar frenetiskt. Den åker sedan ner i en av kundvagnarna.
Gamla kasserade kundvagnar funkar fint som tillfällig förvaring för fisken som hämtas upp ur älven. På så sätt hålls den vid liv längre i och med att vagnen bara tas upp när man ska hämta in fisken.
– Fast det är lite sämre nu än på morgonen. Vi ska få oss något att äta snart, säger han och kisar mot solen.
På stranden har pappa Tommy Andersson börjat att fjälla några av de sikar som sonen har fångat tidigare under morgonen. Efter att han rensat fiskarna fjällas de omsorgsfullt. Därefter gör han flera snitt på varje sida.
– Se här, säger han och räcker sonen ett par nyrensade fiskar.
Ännu en nyfångad sik har hamnat i Martin Olssons långa håv.
Sedan sköljs de i det klara älvvattnet innan de saltas in. Fem minuter senare läggs de på ett stort halster och efter ett tag sprids den ljuvligaste av dofter med vinden.
– Nu är det färdigt, säger Tommy Andersson och ställer fram ett smörpaket och lite tunnbröd.
Smöret på tunnbrödet smälter från värmen av den halstrade fisken.
– Jamen siken som man fångar i älven är god. Det var hit en karl som inte hade ätit sik förut. Han berättade att han trodde att det här var en skräpfisk. Han fick smaka. När han gick härifrån hade han nog klöst i sig tre halstrade fiskar och han sa att det var något av det bästa som han hade ätit, säger Martin Olsson och ler.
Tunnbröd, salt, smör och sedan nyfångad halstrad sik på toppen. Det här är verkligen mat för gudarna.
Precis som sin far har håvningen följt honom från tidig ålder. Som tonåring körde han ofta moped till Kamlunge.
– Då hade jag med mig håven också. Det gick men det var en teknik. Sedan köpte farsan mig en packmoped och då blev det en helt ny värld. Gammelfolket var inte alltid i skick att komma hit och hämta fisken och då kunde man i stället åka dit med den, berättar han.
Solen värmer och den andra mackan med hyhalstrad sik smakar lika bra som den första.
– När jag började kunde vi starta redan tre på morgonen. Riktigt lika morgontidiga är vi inte i dag. Nu ska vi vila lite. Kanske åka hem en sväng. Sedan fortsätter vi att håva under eftermiddagen, säger Martin Olsson.
Solen skiner över forsen och människorna som sitter intill den.
– Jag är glad att Kalixälven inte byggdes ut. Det borde vi alla vara. Tänk vilken plats det här är.
Martin Olsson sköljer fiskarna med noggrannhet. Snart kommer siken som han har håvat upp att förvandlas till lunchmat.