På jakt efter havets röda guld

Refreshments ?Miss you Miss Belinda? dundrar ur stereohögtalarna samtidigt som ett litet rött streck sakta men säkert far fram mellan grund och öar på dataskärmen. Ekolodet ?slår inte i taket?. ? Nog ser det ganska dött ut, va?? säger Innala i telefonluren till kollega Lerdin 50 meter bort i grådiset. Klockan är tjugo i sju och jakten på havets guld har just börjat. Dagen börjar dock i Rörbäcks hamn klockan halv sex på morgonen. Det är mörkt, ganska rått och framför allt tusan så tidigt. Ingvar Lerdin, 46, från Seskarö har varit på plats en stund redan och har ?kaffehurran? på samtidigt som Thomas Innala, 51, ansluter från Hertsön med sin lastbil full med tomma 500-kilosbingar i plast. Grunden i ekonomin Efter att man med en kran lastat ner dem i Innalas Lillan sitter vi i Lerdins Ramona med en kopp java. Det är lite småtugg innan en av de sista ?svängarna? denna löjsäsong ska starta. Den här månaden är grunden i många fiskares ekonomi. Under dessa fem veckor jobbas det stenhårt, från tidig morgon till ibland midnatt. På sportspråk skulle man översätta det till slutspelstider där inget annat än stenhårt, och inte sällan hänsynslöst jobb, existerar. För att lyckas måste man vara lite hänsynslös mot sig själv. Även om du, som Thomas Innala, åkt på en hjärtinfarkt vid 39 års ålder. ? Efter löjfisket får jag ta det lite lugnare, då blir det bara 12 timmars arbetstid, säger den lite kärve Innala och skrattar. Den 51-årige ärrade veteranen fortsätter: ? Halv ett kom jag väl i säng i går och så upp halv fyra. Man får vara nöjd om man får tre?fyra timmars sömn. Fem timmar är rena lyxen. Under de här fem veckorna blir man nästan helt isolerad från övriga världen. Tidningen har ju inte ens hunnit komma när jag drar på morgonen. Det blir lite radio i hytten, det är det enda, säger Thomas Innala som varit yrkesfiskare sedan 1982. Efter att ha tagit plats i Lillans hytt bär det av ut i skärgården. Höga streck?mycket fisk Den 25 ton tunga och knappt 15 meter långa båten är ett litet, litet rött streck på flatscreenen som sitter ovanpå instrumentpanelen. Där finns sjökort och med hjälp av den navigerar Innala båten som drivs av en tolvliters rak sexa Volvo Penta. Rakt framför sig har han radarskärmen och till vänster en liten monitor kopplad till ekolodet. Höga streck mycket fisk, låga streck lite fisk. Kurvor berättar också huruvida botten är lös eller hård. Innala håller kollen på alla tre skärmarna hela tiden och rycker då och då åt sig telefonluren kopplad till radion och tar några ord med Ingvar. Båtarna styr allt längre och längre ut i skärgården. 1973 flyttade Thomas Innala ner till Luleå och 1988 köpte han båten och blev samma år kollega med Ingvar Lerdin. Sedan dess har de två alltid varit ett par under löjfisket och delar varje fångst exakt lika. Reglerna säger också att man måste vara två när trålfiske bedrivs och i Norrbotten är det ett 20-tal ekipage som fiskar löja. Bakom båten, med kajuta i fören, finns cirka 150 meter stållina och efter det kommer trålen, som är fäst mellan det två båtarna, som är cirka 50?60 meter bred. Trålen, som har ett gap på 15?20 meter, går mot botten med hjälp av tyngder på 250 kilo. Där är det tänkt att löjan ska komma in ? och stanna. Löjfisket har så här långt varit bra denna säsong. Det är friheten den okuvlige ?fiskarrebellen? från Salmis älskar med att vara fiskare. Men den friheten har blivit mer och mer inskränkt på grund av allt fler lagar, förordningar och EU-tjafs som Innala uttrycker det. Ett exempel är ?Den där sabla loggboken?, där det ska fyllas i var, när och vad du fiskade, och som senast 48 timmar efter fisketuren måste skickas in till Fiskeriverket. ? Där måste du ju till och med fylla i om du haft långkalsonger på dig. Det är ju värre än var det var i Ryssland, brummar Salmissonen. Tjurige Innala har försvarat sig själv i både tings- och hovrätt och vunnit. Han för också tillsammans med andra Haparandafiskares en kamp mot myndigheterna efter att de blivit förbjudna att använda fasta redskap som används i laxfiske men också används att fiska sik, abborre och gädda med. Innala och kompani har sökt prövningstillstånd till högsta domstolen. Om man inte får det går de vidare till Europadomstolen. ? Vi har inte heller fått någon som helst kompensation för att det har konfiskerat våra vatten. Det är ju helt åt skogen. Allt sånt här tjafs får en att ibland undra vad man håller på med, säger han och tänder en cigg vilket han gör under lite drygt 20 tillfällen på en dag. ? Enda ljusningen är egenförvaltningen som vi fiskare bildat, allt annat är ju sönderreglerat. Vi vill ju ha ett bra och uthålligt fiske. Det ligger ju i vårt intresse, slår han fast. Hinner inte städa Resan, och tittandet på alla tre skärmar, går vidare allt medan vi sittandes i hytten pratar om allt ifrån Luleå Hockey, om björnjakt och till att Innala också försörjer sig med snöplogning på vintern innan isen gått och fisket startar på våren igen. Hytten, ja, den består av en förarstol, en liten pall intill ena väggen, en bänk längst bak på kortsidan, ett litet gasolpentry samt ett litet förråd. Den andas oerhört slarvig man, om man får vara lite fördomsfull. Men vem hinner städa i slutspelstider!? Ett litet plus dock för en Wunderbaum i vaniljdoft. Ovanpå instrumentbrädan ligger en bättre begagnad osthyvel, senapstub, cd-skivor (Satus Quo, Raggarklassiker, Refreshments med flera), en miniräknare, en dosa grovsnus, en mobil, ett paket cigg, en skruvmejsel, ett paket plåster, en fjärrkontroll till cd-stereon, en skruvmejsel, en gaffel, ett gulnat tidningsklipp, ett paket plåster, ett brödpaket samt ett okänt antal brödsmulor och kaffefläckar. ? Jag ska sanera den här båten sen när det här är över, säger han och sätter kaffepannan på gasolspisen. Mellan stereohögtalarna, ovanför skärmar och instrument, sitter en bild på hans enda barnbarn Klara (pappa är sonen Sebastian och mamma är Maria). Vi rör oss på lugnt vatten i Gussjöfjärden, Bocköfjärden, mellan Knappen och Sandvilan, vid Rövargrundet och Bergöfjärden och på många andra ställen som till slut gör att man blir lite yr i mössan. Timme efter timme flyter på. Tittandes på skärmar, pratandes med Ingvar om vart de ska åka, om att där kanske det är bra, där brukar det vara bra och så vidare. När Kurirens reportageteam nästan lurat till lite smäller det plötsligt till vid ?Penisviken? utanför Brändavan (Viken döpt av fiskarna efter formen). Klockan är runt 11.00 och grejerna har fastnat i botten och man tvingas till en för tidig tömning. På med oranga fiskekläder och ner med fyra och halvt ton löja i bingarna med hjälp av en lyftkran. Sedan i med trålen igen och så fortsätter jakten på havets guld. Värms som den är Efter en frukost bestående av kräftstjärtar på mörkt grovt bröd och mjölk är det runt tolvsnåret mitt på dagen dags för lunch för Innala. Bort med kaffepanna från spisen och dit med en Bullens pilsnerkorv som värms som den är. Efter lunchen gäspar han. ? Vad trött man blir efter att man ätit, säger han och lägger upp benen på instrumentbrädan och fäller ner kepsen. Det blir en kort lätt lur samtidigt som Lillan rör sig framåt i ett par knop vid trålning. Det är lugnt både i vattnet och på dataskärmen. Tre timmar senare bestämmer sig Innala och Lerdin för att tömma trålen för sista gången denna dag. Totalt har man med sig cirka 13 bingar och 6,5 ton löja när man angör Rörbäcks hamn. Innala släcker ner windows, hoppar iland och börja lasta och dela upp fångsten. Snart sitter vi i lastbilen på väg hem med 3, 25 ton löja. Hemma på Hertsön väntar ett litet drygt 20-tal människor, främst släkt och vänner på fångsten. Fångsten sorteras, de romstinna löjorna kläms i tre maskiner och rommen rensas och paketeras. Ungefär 100 kilo blir det till slut. När priset ligger på 550?600 kronor kilot blir det en del pengar.