Då vill jag minnas att på vår skola blev valresultatet ett rungande nej - eftersom de flesta unga, på gott och ont, inte tagit till sig begreppet "lagom" - som i det verkliga valet representerades av linje två, alltså varken ja eller nej, ett alternativ som tilltalade de flesta röstberättigade i det här landet vid den tiden.
Då hade redan incidenten i Harrisburg inträffat. Ni vet den där som Tage Danielsson så träffsäkert raljerade om i sin odödliga monolog om sannolikhet. Det som inte skulle hända hände liksom ändå, trots att det inte riktigt var sannolikt att det skulle kunna hända. Och det är ju nu en gång så att oavsett verksamhet och oavsett vilka väl utarbetade procedurer kring säkerhet och vattentäta system man har att tillgå så är det alltid bort och bart slumpen och den mänskliga faktorn som avgör det vidare händelseförloppet och det slutgiltiga resultatet av ett skeende när något, trots alla vidtagna åtgärder börjar skeva, gå snett, inte följa planen. Kontroll är en illusion och det fick vi ju se ytterligare bevis på några år senare.
En tid efter Tjernobylkatastrofen inträffat var jag och en kompis ute och reste i Europa. Förvåningen hos människor från andra delar av världen som vi kom i kontakt med under resans gång var stor när de, efter att vi berättat varifrån vi kom, konstaterade att vi först och främst levde, gick omkring och pratade, inte var vare sig självlysande eller hade utvecklat några andra abnormiteter på grund av det nedfall av radioaktivitet vi hade blivit offer för. Många trodde att norra Sverige var en död zon, utrymd och ödelagd. Det tog ett tag att förklara - samtidigt som det väckte en del funderingar hos en själv om man egentligen mådde så himla bra.
Annars rådde strålande tider fyllda av ny kunskap och nya förhållningssätt. Vi fick lära oss allt om radioaktivt nedfall och allt vad det innebär. Begrepp som härdsmälta, cesium och becquerel inrymdes i var och varannan mening. Vi slutade äta renkött och annan vilt. Svampkorg och bärhink förblev tomma. Gravida kvinnor började överväga abort.
Vår tid på jorden går över fort även om vi med mänskliga mått mätt får ett långt liv. Det är i dagarna 30 år sedan härdsmältan i Tjernobyl inträffade. Det innebär att vi också kan fira att halveringstiden för Cesium-137 som vi fick en dos av här hos oss, är uppnådd. Bara hälften kvar då. Halveringstiden för Uran-238, som finns inne i den gamla läckande reaktorn i Tjernobyl, är 4,5 miljarder år. Det är en obegriplig siffra som vi är för korkade för att greppa. Och om det inte sker någon fler jättekatastrof under vår livstid så behöver vi ju inte sopa upp eller ta hand om de här gäckande små partiklarna som man ändå inte kan se. Vi gräver ner och täcker över, skiter i det och skjuter det på framtiden. Den där som blir någon annans bekymmer.
Allt ska ses i sitt rätta perspektiv förstås. Det här var då och nu är nu - och alla är ju inte lika lättskrämda. En del skakar av sig funderingarna och går vidare. Men det finns också de som inte kan släppa. Många idag känner oro inför till exempel planerna i finska Pyhäjoki. Den oron tycker då i alla fall jag är ganska, ja - befogad.
Och alldeles oavsett vari själva oron ligger finns det ju som bekant andra användningsområden för kärnkraft än blott och enbart det uppbyggliga i att utvinna energi.
Själv måste jag erkänna att jag inte minns exakt hur jag reagerade på katastroflarmet som nådde oss 28 april 1986. Jag var förmodligen fullt upptagen med att obekymrat fira min egen födelsedag. Men många av er därute kommer säkert ihåg känslor och tankar från de där dagarna och veckorna. Kommentera gärna och berätta...