Hercules - en riktig kelgris

Han är liten, lurvig, gillar att leka med pinnar och tycker om att bli kliad på magen. Men i stället för att skälla skriar han så att hela bygden hör. Cora Karlssons och Fredrik Lövdahls sällskapsdjur, Hercules Moonlight, är nämligen en åsna.

Kram! Hercules är inte rädd för att kräva kramar och kel från matte Cora Karlsson.

Kram! Hercules är inte rädd för att kräva kramar och kel från matte Cora Karlsson.

Foto: Catrine Johansson L

Tjautjas2012-08-07 06:00

-  Vi brukade ha en djurfarm med alla möjliga sorters djur och då kändes det naturligt att även skaffa en åsna, säger Cora Karlsson.

Hercules, som är av rasen svensk gårdsåsna, kom till henne och hennes familj när han var tio månader gammal. På den tiden fick han bo tillsammans med bland annat emuer, lamor och strutsar. Sedan några år tillbaka är dock de andra djuren sålda men Hercules blev kvar.

- Det kändes för svårt att skilja sig från honom när vi sålde alla de andra djuren,
säger Cora Karlsson.

Busig
Hercules är en riktig spjuver och man får ha tålamod och förståelse för hans lekfulla personlighet när man ska vara med honom. Cora Karlsson tycker att han är mer lik en hund än en häst till personligheten, trots att han har hovar och mule snarare än tassar.

- Jag tycker att åsnor är mer egna än hästar. Jag skulle nästan vilja säga att de är mer intelligenta. Det kan nog vara därför som folk tycker att de verkar envisa, de gör inte alltid som man säger utan har en egen agenda och egna idéer, säger hon.

På gården hemma i Tjautjas har den nu sexårige Hercules stora utrymmen att leka av sig på och en stor lada som han kan gå in i och ut ur som han känner för. Dagarna tillbringar han med att promenera med familjen eller
leka med närmaste kratta.

- Han brukar hitta på lite bus och har en massa roliga saker för sig. Han gillar bland annat att hämta saker. Jag brukar se honom ute i hagen när han svänger runt med en pinne eller kratta i munnen, säger Cora Karlsson.

Annars är det goset och närheten han efterfrågar. På gården finns en varningsskylt "Varning för kärlekskrank åsna" och går man in till honom får man nästan förvänta sig en åsnekram.

- När man tar in honom för kvällen brukar han alltid vilja ha en godnattkram, säger Fredrik Lövdahl.

Ska med på fjällvandring
Just nu håller de på att planera en fjällvandring. Hercules kommer naturligtvis att få följa med, men det sätter lite speciella krav på deras val av färdväg.

- Jag vet inte varför men åsnor tycker inte alls om vatten så vi måste se till att vi hittar en väg utan några större vattendrag och helst utan några broar. Vi måste också vänta tills det är lite mindre insekter eftersom Hercules ogillar dem skarpt och helst stannar inne när det är mycket, säger Cora Karlsson.

Under vandringen är tanken att Hercules ska få hjälpa till och bära packningen medan hans matte och husse hjälps åt att bära sin 1,5-årige son, Vidar. Cora Karlsson tror att Hercules kommer att trivas bra med rollen som packåsna.

Det finns mellan 400-500 åsnor i Sverige i dag. Vanligast är rasen svensk gårdsåsna, eller husåsna, som troligtvis uppstått genom korsningar mellan åsnor som importerats från bland annat Spanien och Frankrike under 60-talet, men det finns även några stycken danskimporterade åsnor och franska Poitou-åsnor.

De kan bli relativt gamla, mellan 25 och 30 år, och varierar starkt i storlek, från 80 cm till 160 cm i manken. Miniåsnor får vara maximalt 91 cm höga men utöver det så finns det i princip inga gränser för hur stor eller liten en åsna får vara.

De kan ha alla möjliga färger, vanligast är dock grå, brun och svart. Det är även vanligt att de är ljusare i färgen på magen, mulen och runt ögonen. De kan även ha zebraränder på benen.

De ska vara pigga, vänliga och lätthanterliga med starka ben och bra kroppsproportioner.

De är trevliga att köra vagn med och för den med tålamod är de inte alltför svåra att köra in och träna. Barn och lättare vuxna kan även rida på dem.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!