Nilséns krönika: Garagerock och (kvällen före) valborgssång

Händelserik helg det här, får man lov att hävda. Först Erotikmässa i Porra Sunderbyn, sedan garagebandsspelning i ett garage (var annars?) på Lövskatan, med de superduktiga tonåringarna i gruppen Craziness, därefter en i födelsedagssammanhang förekommande Valborgs-eld kvällen före själva Valborg, som vi till sist stod i en ring omkring och sjöng både vårsånger och Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne (vi kunde inte någon av sångerna vi sjöng så där hundraprocentigt bra, men vi försökte i alla fall och vi hade det enbart fantastiskt trevligt). Till sist åt vi eftertryckligt grillad korv och därefter gav vi upp. Men då talar vi om tretiden på natten, så det var ju inte mycket att säga om det. Den tighta trion Craziness kan för övrigt rekommenderas. Gitarristen "Simme", sångaren Kalle, trummisen Anton och ljud-, ljus samt ibland även bas-ansvarige Emil röjde med Green Day och någon Iggy Pop-låt så att det uppstod spontana mittbenor i frisyrerna hod de närvarande i publiken. Gitarristen "Simme" värkte fram några solon under iakttagen koncentration, trummisen Anton kastade i väg trumpinnarna och sångaren Kalle behöll konsekvent vänster näve i byxfickan. Craziness har tidigare marknadsfört sig som Cruisers och Creatures 92 och vem vet vad de kan heta vid näst speltillfälle? Så här kompakt mycket av ungdomlig energi och dynamik bör i alla fall uppmuntras så därför: ser ni namnet Craziness på en affisch någonstans - så uppmanas ni att lyssna på dem! 
Och fortfarande gäller det att de fyra gamla hyreshusen på Sandgatan i Svartöstaden bör räddas. Tekniska nämnden vacklar omkring och hävdar att de ska rivas. Vilket är rena rama inkompetensförklaringen från deras sida! Kan de inte få vara färdigrivet i Svartöstaden nu? Det här är faktiskt jömförbart med om någon skulle föreslå att fyra kyrkstugor i Gammnelstaden skulle rivas. Vilket jävla oväsen det skulle bli om någon sa något sånt! Det här är arbetarrörelsens egna hus: här bodde en gång, från slutet av 40-talet när de byggdes och tjugotalet år framåt när bostadsrättsföreningen Järnet upphörde och många olika sorters hyresgäster flyttade in, de järnverksarbetare som slet ihjäl sig, råkade ut för olyckor, tjänade med svett ihopsamlade löner under ofta miserabla förhållanden och som gick över till varandra ibland på friskifts-lördagskvällarna och spelade poker. Nu finns det snart inte kvar några hus av den här typen längre. Och så ska en inkompetent bunt medlemmar av Tekniska nämnden sitta och bestämma att de ska rivas - på grund av väldigt diffusa pseudo-orsaker! Det är skrämmande dåligt av kommunen, helt enkelt. Och ingenstans hör man av Karl Petersen i frågan och Margaretha Lindbäck, nämndens ordförande, skulle lika gärna kunna låta bli att uttala sig. Eftersom det bara blir floskler i alla fall. 
Tidigare rivningshotade hus klarades från det ödet genom att de såldes till en privatperson. Så kan det bli nu också, men nu hänvisas det till den faktor som kallas för "grå zonen" och som slutade vara relevant för pinsamt länge sedan. Finns det inte några andra områden i Luleå att leka rivning i än Svartöstaden? Befolkningen där (inklusive denne krönikör, men jag bor inte i de här hotade husen, kan ju sägas) börjar bli hjärtligt less på alla leksakspolitiker som ska visa sig som så maktfullkomliga och klåfingriga som möjligt, men som egentligen inte fattar - någonting alls. Rivningshotet av de fyra husen på Sandgatan är lika DUMT och OKÄNSLIGT som beskedet att ett stort antal björkar på Storgatan/gågatan i Luleå ska sågas ner och tas bort. För att skapa flera sittplatser. Måste man alltså sitta just där björkarna är? 
Ibland blir jag så less på alla stupid sandlådepolitik att jag har lust att blankrösta. Men då lugnar jag ner mig genom att läsa senaste numret av tidskriften Krattan, som dess grundare och redaktör (på det nittonde utgivningsåret) Bror Kajsajuntti har haft vänligheten att skicka till mig. En pigg och tankfull tidskrift, med många fina bidrag ur olika skrivande människors byrålådor och ett lågmält tilltal till läsekretsen som känns som mindre vanligt - men som mycket sympatiskt - numera. Jag erkänner att jag missat Krattan ganska ordentligt tidigare, men ska försöka reparera detta i fortsättningen. Bror Kajsajuntti är en av den mycket anspråkslösa sortens skrivare som verkligen behövs. All heder till honom! 
Och nu är väl då alltså äntligen VÅREN här på allvar och man ser mycket tydligt hur skräpigt och fult det ser ut på tomten hemma men: det kan ju bara bli bättre. Vilket det nog också ska bli. Vad det lider. Tills vidare jamar katten Malin hjärtligt när jag kommer hem och till nästa vecka säger jag: Lev Väl. Samt väldigt stor rekommendation av den fina cd:n Vägar hem, med Anna + Idde (Amigo/BAM), där de i Lars Winnerbäcks kompgrupp Hovet annars verksamma tjejerna gör innerliga versioner av låtar som skrivits av Jakob Hellman, Magnus Lindberg, Anders F. Rönnblom, Per Persson och andra alternativa hjältar. En suverän platta, helt enkelt. Kan man inte fortsätta att leva förutan.